Filmkultur

Deer Woman

Majoriteten av de regissörer som är involverade i Mick Garris ”Masters of Horror”-projekt har varit avdankade sedan slutet av 1980-talet….

Majoriteten av de regissörer som är involverade i Mick Garris ”Masters of Horror”-projekt har varit avdankade sedan slutet av 1980-talet. Vilket gör denna skräckantologi till en dröm för fans att se om sina falnande rysarmästare fortfarande håller måttet. En av de regissörer som personligen har setts rejält fram emot är John Landis – mannen bakom Blues Brothers, En amerikansk varulv i London och Ombytta roller, bara för att nämna några. Under senare delen av 90-talet har besvikelser som The Stupids, Blues Brothers 2000 för att inte nämna Snuten i Hollywood III gjort att Landis stjärna dalat till en nästan icke-existerande nivå. När han nu fått möjlighet att göra rysare ämnat för tv och dvd bjuder han tacksamt på den enda genuina skräckkomedin i ”Masters of Horror”-serien, om man bortser från Joe Dantes satiriska Homecoming, och visar därmed i mina ögon att sista tåget inte gått för hans del.

En lastbilschaufför tror sin lycka gjord när en mycket vacker kvinna erbjuder honom en het natt i lastbilen. Vad han inte anar är att detta ska bli hans sista natt i livet och att han enbart är ännu ett offer i en serie av bisarra mord som skett i trakten. Cyniska och råbarkade polisen Dwight Faraday som leder utredningen finner en massa spår i lastbilen som strider mot all sans och förnuft. De avslöjar nämligen att morden inte har begåtts av en människa – utan av ett djur.

John Landis har tagit sin son Max till sin hjälp att skriva manuset till sin episod. Vilket man i efterhand bara kan gratulera som ett smart drag och hålla med John om att hans son kan skriva bra dialog. Deer Woman innehåller nämligen en av de mest rappa och härligaste dialogerna i Masters of Horror-serien. Visst om man jämför med en biofilm med större budget så ligger rankningen inte lika högt, även om det fortfarande är klass, men man får ha i åtanke att det är just vad den inte är. Man får se bortom den lilla budget och att de bara hade tio dagar på sig att filma.
Landis bygger upp en intrig som kanske inte alltid är så spännande, men som håller intresset uppe vägen ut. Deer Woman osar även starkt av vibbar från En amerikansk varulv i London. Lägg märke till den härliga referensen till den gamla varulvsklassikern som snitsigt skrivits in i dialogen.

Vad som nästan är bäst är ändå hur Brian Benben som Faraday och Anthony Griffith som konstapel Jacob Reed väl matchar varandra och levererar sin dialog. Det är de som får filmen att fungera med sitt naturliga men ändå roliga spel.
Är Deer Woman läskig? Inte det minsta. Är Deer Woman underhållande? I högsta grad. Att Landis mer är en lustigkurre än en skräckmästare blir aldrig mer tydligt än här. I åtanke de premisser som antologin haft på sig, att det är gjort för tv och hur de tidigare episoderna har artat sig så är Landis bidrag klart en av de bästa. Intressant hade det varit att se hur avsnittet skulle ha tett sig som långfilm, fast samtidigt så passar det klanderfritt som 60 minuters tv-film. John Landis må inte ha återvänt med en framtida klassiker, men Deer Woman är klart ett bevis på att både han och ”Masters of Horror” fortfarande kan skapa intresse.

Betyg 8

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen