Vi befinner oss i svallvågorna efter den fatala djupdykning som remaken Total Recall har kastat sig ned i på boxoffice-listorna. Len Wisemans nyfilmatisering av Philip K. Dicks novell ”We Can Remember It For You Wholesale”, som holländaren Paul Verhoeven och muskelberget alias hembiträdesförföraren Arnold Schwarzenegger så galant gjorde en actionklassiker av för över ett decennium sedan, bevisade återigen vad de flesta av oss en eller annan gång har orerat: att Hollywood borde sluta göra så jäkla onödiga remakes!
I detta gror mentaliteten att remakes i sig är något av ondo, en attityd jag ämnar punktera med denna text. Jag vill på intet sett försvara den stundtals fasansfullt bristande kvalitén på de remakes som görs idag, jag vill snarare sätta fenomenet i ett perspektiv. När det kommer till dessa nyversioner är det som mycket annat väldigt lätt att vara glömsk. Remakes har nämligen gjorts sedan filmens födelse, historiska The Great Train Robbery från 1903 gjordes exempelvis en nyversion av redan året efter. I backspegeln är det lätt att förneka. Remakes är en del av vår filmhistoria!
Hur många är det som tänker på att klassikern Riddarfalken från Malta med Humphrey Bogart var den tredje filmatiseringen av Raymond Chandlers hårdkokta deckare? Eller att de båda tidiga 80-talsfavoriterna Scarface och The Thing var remakes (1932 respektive 1951)? Hur många av dagens biobesökare retade sig på att Coen-bröderna vågade göra en remake på John Wayne-klassikern True Grit samtidigt som gallan de spydde över Conan the Barbarian inte tycktes ha någon ände? När det är dåligt är det ett bevis, när något görs bra är det lätt att glömma.
Värt att lägga i beaktning i alla av dessa fall, och många av dess gelikar, är att de är baserade på en förlaga. Att kalla det en remake är därför en otjänst, det är snarare en nytolkning av ett material – på samma sätt som alla iterationer av Alice i underlandet, Dracula, Sherlock Holmes eller Batman. Vi får en ny vinkel med ett nytt perspektiv. Förhoppningsvis självklart, jag undanhåller cynismen så gott jag kan. Om John Carpenter inte hade fått för sig att göra sin egen version av novell ”What Goes There?” hade vi aldrig fått The Thing.
För visst kan det bli riktigt lyckat, även om det inte finns en förlaga utan Hollywood helt enkelt känner för att återanvända en bra idé och varför inte återanvända ett lyckat koncept? Rom-com genren gör det för varje film som spottas ut. I bästa fall får vi ju Martin Scorceses Cape Fear, David Cronenbergs Flugan eller Steven Soderberghs Ocean’s Eleven. Då ska vi inte börja tala om lyckade amerikanska remakes av utländska filmer såsom The Departed (som jag personligen dessutom håller högre än kinesiska originalet Infernal Affairs), True Lies och The Ring.
Misslyckat blir det när filmmakarna faktiskt inte har något nytt att säga eller bara är rent inkompetenta. I de fallen får vi Rollerball, The Fog, Wicker Man, The Pink Panther, Swept Away, Clash of the Titans och Omen. Jag undrar när de ska börja göra remakes på dåliga filmer. Håller fortfarande tummarna på att Josef Fares ska göra en remake på Rymdinvasion i Lappland.
Kritiken kring huruvida det görs fler remakes än vanligt överlåter jag till statistikerna att uträkna. Att Hollywood idag ska sakna idéer känns därför lite taget ur luften. Problemet är inte alla remakes, problemet är alla uppföljare, och det… det är en helt annan fråga.
