I slutet av 1970-talet och början på 1980-talet hade de moraliska värderingarna förändrats gentemot polisen och staten. Nu porträtterades ofta snutarna som hänsynslösa och alltmer ineffektiva. Våldet hade ökat i de amerikanska storstäderna vilket visade sig i filmbranschen genom den våg av vigilantismfilmer som sporrades upp under den här tiden. Klassexemplet framför alla var Charles Bronson rullen Death Wish: Våldets fiende No.1 som inte fick mindre än fyra uppföljare.
Den då 27-årige regissören William Lustig, som nyss debuterat med skräckklassikern Maniac, hoppade på modet och gjorde Vigilante. En tuff, hård, kickass film med inga mindre än Fred ”The Hammer” Williamson och Robert Forster i huvudrollerna som männen som tröttnar på att bovarna alltid lyckas smita igenom systemet. Visst påminner den om Death Wish: Våldets fiende No.1, men bara ytligt sätt. Den psykologiska bäring som ändå fanns i Bronsons karaktärsutveckling saknas exempelvis här. Forster må vara den som får sätta kinden till när dennes familj drabbas av ett illvilligt gäng som ändå lyckas gå fria, men här handlar det nästan uteslutande om hårt mot hårt. Systemet fungerar inte och då måste något göras. Något som snabbt introduceras i filmens allra först scen på ett högst effektivt och snyggt sätt. Vi öppnas nämligen till att Fred Williamson tycks stå och prata direkt till oss, men det visar sig i nästa klipp att han pratar till en samling människor. Härligt talande.
Filmens svagaste punkt är att den saknar en stark röd tråd att klänga fast den simpla storyn kring. Turerna kring Forsters familj och dennes hämnd håller inte upp hela filmen och annars är det Williamson och Co som rensar upp i droghierarkin i stan steg för steg. När de drar omkring i sin skåpbil och plockar upp skurkar påminner de om en tidig version av ”A-Team” där Williamson är B.A. Barrackas.
Istället har Vigilante en rent tematisk grogrund som förvisso är skrivande på näsan men är också tämligen trovärdig och framförallt jäkligt hårdkokt. Visst finns det också en tillfredställelse att se hur grabbarna slår tillbaka, precis som det är menat att vara. Dessa vigilantismfilmer ger publiken en chans att få en katharsis effekt, vissa mer debatterande än andra. William Lustig gör det heller inte för snaskigt utan regisserar en film som är effektiv utan att gå överstyr i blodigt ultravåld eller i påträngande våldtäktsscener.
Bästa i filmen är utan tvekan Fred Williamson (2019 – The New Barbarians, Inglorious Bastards, The) som bjuder på en stark rollprestation som är mer komplex än vad vi vanligtvis brukar se honom. Jag klassar den lätt som en av de mest imponerande i hans karriär. Robert Forster som blev Oscarnominerad för sin medverkan i Tarantinos Jackie Brown ger tyngd som arbetarklassaren Eddie, men han är ingen Charles Bronson och sorgen man förväntas se i honom efter tragedin lyser med sin frånvaro. De bistås bland annat av en sliskig korrupt advokat spelad av Joe Spinell (Maniac, Rocky) och en ålderlig Woody Strode, känd från många spaghettiwesterns, som räddar stackars Robert Forster från att våldtas i fängelseduschen.
Att man inte riktigt får känna sorgen som utlöser vreden i Eddie gör den lite väl långa upptrappningen i hans historia smått seg i förhållande till den slutliga uppgörelsen som då inte alls får den tillfredställande effekt man väntat på. Men klippningen vet vad den gör och tillsammans med Jay Chattaway och Willie Colons häftiga musik cementerar den Vigilante som en riktigt cool film. Trenden passade väl in i tiden, men än idag behövs vi påminnas att vi ibland måste ta vårt eget ansvar för samhället. Vigilante är en tuff politiskt inkorrekt hämndthriller där det bara finns ett sätt att skippa rättvisa: ta lagen i egna händer och bli en Vigilante!
