I filmarkivet med Sir Arthur Conan Doyles litterära hjälte Sherlock Holmes så hittar man en produktion från 1976 som på papperet kan tänkas förvåna en. Filmen Sherlock Holmes i New York producerades nämligen av 20th Century Fox Television för att visas på TV men har en stjärna som Roger Moore, då högaktuell som James Bond, i huvudrollen som mästerdetektiven. Förväntningarna låg därför på att få se en godkänd men charmfylld matiné. Ibland inser man efteråt att man borde ha satt förväntningarna lägre än så.
Sherlock Holmes och Dr. Watson beger sig till New York för att stoppa ärkeskurken Moriarty som planerar ett tilltag mot världens guldtillgångar. För att hindra Holmes att lägga sin näsa i blöt har Moriarty kidnappat Holmes gamla kärlek Irene Adlers son.
Innan vi börjar dissekeringen av filmen så finner jag det bäst att redan nu anmärka på att filmens titel är väldigt missvisande, för jag ser inte en Sherlock Holmes i hela filmen. Vad jag ser är Roger Moore som spelar en version av Roger Moore. Personan av Sherlock Holmes, som blivit en sådan del av vår populärkultur att man inte ens behöver ha läst Conan Doyle eller sett någon av filmerna för att känna igen hans manér, är nästan komplett frånvarande. Arrogansen, besserwissern, missbrukaren, geniet, tendensen att vilja briljera – inget av det finns här. Istället får vi en man som måhända löser gåtor, men gör det som en teaterframställning – talar ut sina tankar utan någon personlighet eller form av djup. Kvinnofoben Holmes är även ingenstans att se, tvärtom! En stor del av handlingen bygger nämligen på kärleksrelationen mellan Holmes och Irene Adler, där mer än så hintas om.
Patrick MacNee som spelar Dr. John Watson är emellertid superb i en Nigel Bruce-tagning av rollen. Nigel Bruce var aktören som spelade Watson i fjorton filmer tillsammans med Basil Rathbone och var den som cementerade Watson som en comic-relief, vilken han inte alls var i böckerna. Även resten av ensemblen är imponerande, i alla fall om man tittar på namnen: John Houston spelar över som Moriarty, Charlotte Rampling spelar under som Irene Adler och även David Huddleston dyker upp som en poliskommissarie i New York. En amerikansk version av Lestrade kan tänkas.
Uppenbarligen genomgick manuset flera omskrivningar i väntan på att Roger Moore skulle bli ledig från sitt agentlekande. Jag gissar då att manuset måste ha landat i händerna på någon som inte alls har koll på Sherlock Holmes, eller för den delen kan skriva vettiga filmer, för den styltade dialog som karaktärerna tvingas uttala gör inget för att förvandla dem till levande gestalter. En del humor har lagts in i manuset där Watson anmärker på hur ”olikt” New York är jämfört med civiliserade London. Hur sena amerikanerna är med att bygga en tunnelbana och att de – gudbevars – använder tepåsar! Vad som är på den positiva sidan är atmosfären och scenografin som även om den är sparsmakad, och högst förmodligen återanvänd från andra filmer, så fångar den matinékänslan precis rätt. Till det hör även användandet av sporadiska tablåkort.
Regissören Boris Sagal, som även om han regisserade kultklassikern The Omega Man med Charlton Heston och en del andra biofilmer så bestod hans karriär till majoriteten av tv-jobb. Det är ingen ursäkt men en förklaring till varför Sherlock Holmes i New York känns som en filmatiserad tv-pjäs. Jag har sällan skådat sådan fantasilös regi. Urtråkigt kameraarbete, konventionell klippning och noll spänning – vilket inte är ett bra omdöme när man talar om deckare. Det är också filmens största synd – den totala stillösheten. Med en förkärlek till Roger Moore så går det att vända det blinda ögat till för bristen på Sherlock Holmes i en Sherlock Holmes-film men när den dessutom misslyckas med att engagera, trots de fina miljöerna och duktiga ensemblen, så går det inte att hindra besvikelsen från att visa sitt fula tryne. Fy skam då handlingen i sig faktiskt inte alls var så pjåkig.
