Filmkultur

Stage Beauty

Filmen öppnar upp i 1600-talets London. Monarkin har återuppstått, och den nya kungen Charles II har efter sin exil i…

Filmen öppnar upp i 1600-talets London. Monarkin har återuppstått, och den nya kungen Charles II har efter sin exil i Frankrike fattat tycke för teater, och för teaterskådespelerskor. Vi lär känna en teatertrupp under en tid när kvinnor var förbjudna att agera på scen, och speciellt skådespelaren Ned Kynaston (Cudrup) som Samuel Pepys beskriver i sin dagbok som den vackraste kvinnan på Londons teaterscen. Neds påkläderska Maria har efter kärleksfulla betraktningar byggt upp en önskan att själv agera. När kungen efter övertalelse från sin älskarinna Nell Gwyn tillåter kvinnor att agera på scen innebär det arbetslöshet för alla män som tidigare agerat kvinnor på scen. Ned finner sig vilsen i sin sexualitet och identitet när han förbjuds att spela kvinna och istället försöka vara man.

Under en tid innan könen utmejslats som två olika, vilket först inträffade på 1800-talet i och med vetenskapliga studier, var gränsen mellan manligt och kvinnligt ofta väldigt otydlig. Idag framhäver queer-rörelsen att kön och genus är två olika saker – vilket framhävs väldigt bra i Stage Beauty. Filmen som är skriven av Jeffrey Hatcher och baseras på hans pjäs ”Complete Female Stage Beauty” handlar egentligen om två saker – skådespelarkonsten och kärlekens förbryllelse. Hatcher har baserat sin historia på historiska fakta – det mesta från Samuel Pepys dagbok. Ned Kynaston, Maria och då självklart Pepys själv har alla funnits – samt så grundas händelserna på verkligheten. Det är endast intrigen och fyllningen som har konstruerats.

Richard Eyre, filmmakaren bakom Iris (2002), har regisserat detta genrebrytande kostymdrama. Jag satt första minuterna och undrade om jag skulle få se en kopia av Shapespeare in Love (1998). Men min misstro försvann snart när jag sjönk allt djupare in i filmen. Storyn kretsar kring Neds förfall och mognad när han står ansikte mot motståndet. Billy Crudup, som är en av de mest begåvade skådespelarna idag efter roller i Almost Famous (2002) och senast Big Fish (2003), kanske inte är den bästa kvinnan på scen med vacker är han. Crudup visar ett stort omfång av känslor när han spelar fram sin karaktärs upplevelser. Claire Danes spelade bra och Billy Cudrup ger en komplexitet till rollen som man sällan ser i filmer. Crudup och Danes är deras roller – att de är amerikaner som spelar engelska får mig aldrig att reagera, något som man annars ofta får ryck av när det slås sig till med en engelsk accent. Trots vissa likheter till Shakespeare in Love hade den filmen en förutsägbarhet som Stage Beauty saknar. Vi vet aldrig om ”kärlekselementet” i Stage Beauty någonsin kommer funka.
Måste tilläggas att Rupert Everetts sardoniska Charles II är totalt underbar att se när han slänger sig med sin vitsar och härliga minspel.

Filmen har blivit nedvärderad för att ha tagit metod-agerandet till 1600-talet.
Stage Beauty har tagit sig friheten på ett sätt som minst av allt är fördömande, utan lyckas få en att tro att dessa karaktärer skulle ha klarat detta på 1660-talet. Det realistiska agerandet med sin naturalistiska stil skulle i verkligheten först komma till spel på 1940-talet.

Scenografin är superb – Shakespeare perioden efter den mörka medeltiden och innan den stora Londonbranden. Det är trovärdigt men ändå väldigt vackert – med ett genljudande musikspår med skotska influenser och ofta en härligt dansant rytm.

Jag ser inte utvecklingen av relationen mellan Danes och Crudup som en omvändelse från gay till straight. Istället är det en problematisk övergång från en påtvingad sexuell identitet till ett okänt mer tillfredställande stadium, där det är att vara sig själv (vad än det är). Detta är relevant för oss alla då vi spelar de roller som vi och andra som har influerat oss genom vår uppväxt har skapat för oss själva. Livet är performativt och komplext. Alla frågor om livet besvaras på samma sätt inte för Ned och Maria, men man vet att de är, på ett metaforiskt sätt, på väg till en ny värld av att få reda på saker om sig själva.

Stage Beauty är underhållande, vacker, komplex och inte minst relevant. Slutscenen fick mitt hjärta att slå snabbare, och det var ett tag sedan en film fick mig att känna så. Filmen är trovärdig och en av höstens överraskningar. Richard Eyre bjuder på en välgjord film – missa den inte.

Betyg 8

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen