League, The

|

Serieadaptioner går nu på högvarv när filmbolagen roffar åt sig varje seriefigur som de kan sätta sina pengagiriga händer på. The League of Extraordinary Gentlemen släpptes så sent som 1999, men sågs väl som ett så perfekt exemplar att göra en film av. Skaparen av serien är ingen annan än Alan Moore, en av de mer fantasifulla och rosade serietidningsskaparna på senare år. Stod även bakom serien From Hell, filmatiserad för ett par år sedan med Johnny Depp i huvudrollen. Fast denna serie är mer spektakulär eller vad sägs om en film där rollerna är karaktärer från kända litterära verk som ”En världsomsegling under havet” av Jules Verne, ”Den osynlige mannen” av H.G. Wells och ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” av Robert Louis Stevens. Det är sannerligen en liga av extraordinära karaktärer.
Ökände äventyraren och jägaren Allan Quatermain hämtas från Afrika för att leda en liga av extraordinära figurer med legendariska krafter för att slåss mot den teknologiska terrorn av ”Fantomen”, som försöker starta ett världskrig genom att vända länderna emot varandra.

Bara titeln intresserade mig första gången jag fick höra om ligan. När jag sedan fick veta mer om vilken sorts film det skulle bli var jag fast redan då. Sedan dess har det endast handlat om väntan på att ligan ska komma till Sverige. Mina förväntningar låg då endast på att det skulle bli en häftig åktur, och så sant som det är sagt. The League är verkligen ett äventyr i en klass för sig. Men när jag lämnade biosalongen så kändes den, tyvärr, smått andefattig. Jag kan likna den med ett Kinderägg, en god utsida och förhoppningsfullt en glad överraskning inuti. Istället hittade man en taskigt gjord Musse Pigg som går att dela i två delar. Ett innehåll som inte helt stod upp mot förväntningarna.
Tyvärr gällde det även misstaget som blivit klassiskt i de senaste serieadaptionerna – en brist på karaktärsuppbyggnad och en relativt tunn historia blandat med häftiga effekter. Ibland känns det som att handlingsutvecklingen dras under fötterna på oss. Allting händer så snabbt att det inte riktigt finns tid att låta det sjunka in, ingjuta rollspelet mellan karaktärerna. Vi hinner inte ens bemäkta oss att bli engagerade.
Förvisso är Sean Connery en duktig och aktad skådespelare som oftast gör bra ifrån sig. Men rollen som den store jägaren Allan Quatermain känns som vardagsmat för honom, fast frågan kanske är om han skulle lyckats framhäva sig mer än som medioker i denna roll. Faktumet kvarstår emellertid; det ges inte tillräckligt med spelrum för att visa vad som skulle kunna ha åstadkommits med karaktärerna. Däri finner vi nästan den största bristen – att fastän filmens ringa längd inte ges tillräckligt med tid och information till att riktigt kunna greppa dessa extraordinära karaktärer eller relationerna mellan dem. Medan de fattiga djukdykningar som ges är förutsägbara.

Att helt sänka filmen finner jag inte nödvändigt. Som jag berättade så tycker jag det är en otroligt intressant idé som Allan Moore skapat sin serie om. En liga av kända litterära karaktärer – alla med någon speciell egenskap – som alla lever tillsammans under denna spännande tid. Att här se fiktion om fiktion, att närmast drunkna i denna påhittade värld. För sin spektakulära historia – stora kvalitet på effekter – samt den nödvändiga glimten i ögat (som kanske lyser allt för starkt) så är det ett äventyr man faktiskt borde slänga ett öga på. Många fler referenser ges till kända litterära verk, men i grund och botten är The League ett plastigt matinéäventyr som kunde utvecklats till något vida mer intressant.

Möjliga Spoilers
Ni kände säkert igen några av de karaktärer som är med i filmen, men här kommer listan på vilka de är och vilka böcker de kommer ifrån:
Allan Quatermain från H. Rider Haggards “Kung Solomons skatt” (1885), Mina Harker från Bram Stokers “Dracula” (1897), Henry Jekyll och Edward Hyde från Robert Louis Stevensons “Dr. Jekyll och Mr. Hyde” (1886), Rodney Skinner ersättande Hawley Griffin från H.G. Wells “Den osynliga mannen” (1897), Kapten Nemo från Jules Vernes “En världsomsegling under havet” (1870), Dorian Gray från Oscar Wildes “The Picture Of Dorian Gray” (1891), Tom Sawyer från Mark Twains “The Adventures Of Tom Sawyer” (1876) och Professor James Moriarty från Arthur Conan Doyles “Hans sista bragd” (1893) och Fantomens mask för tankarna till Gaston Lerouxs “Fantomen på Operan” (1911).

Betyg 4

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.