Elementärt min käre Heston. Antalet iterationer av Sir Arthur Conan Doyles litteraturhistoriska superdetektiv Sherlock Holmes på filmen är snart omöjliga att räkna. Vad som ändå tillhör ovanligheten är när amerikanska skådespelare iklär sig rollen, Robert Downey Jr är så bra att det lätt glöms bort att han är född på fel sida av Atlanten. Då tagningarna har valt allt från mörka draman till rena komedier så har valet av aktör också varierat starkt – från Basil Rathbone till Roger Moore, från Christopher Lee till Peter Cook. Jag måste ändå säga att ett av de absolut mest överraskande namnen som valt att injicera den sjuprocentiga lösningen heroin och briljera med sina deduktiva förmågor är ingen annan än Charlton Heston.
Varför just Heston kanske inte är så konstigt, filmen är nämligen baserad på en pjäs av Paul Giovanni som i sin tur baserade sin text på Doyles roman ”De fyras tecken”. I Los Angeles-uppsättningen av pjäsen i början på 80-talet spelade just Heston huvudrollen som mästaren av deduktion. The Crucifer of Blood filmatiserades direkt för tv men känns inte alls lika fast i stel tablåregi som exempelvis Sherlock Holmes i New York som också var en tv-film. Tv-filmsformatet märks framförallt i öppningsscenen i Indien och att kulisserna är av det mer framträdande slaget, annars så är det förvånansvärt bra, men det återkommer jag till senare.
Först och främst, vad handlar filmen om? Kort och gott så är det som tidigare nämnt en variation av ”De fyras tecken”. En ung kvinna anlitar Sherlock Holmes för att undersöka olyckligheterna som förföljt hennes far och dennes tre kompanjoner sedan de fyra utgöt en pakt över en förbannad skatt många år tidigare i det koloniala Indien.
Egentligen är det flera saker som gör det tydligt att filmen är gjord för TV. Bilden är tintad större delen av filmen, som ett gammalt foto. Känns som en teknik tagen från den gamle video-tiden. Ett andra tecken är att det förekommer många högtravande monologer, vilket kanske inte är så konstigt då den är baserad på en pjäs. Filmen bockar även av all sedvanlig Holmes-repertoar, att han aldrig gissar, att om man tar bort allt omöjligt så är det som en är kvar, hur än otroligt det må vara, måste vara svaret, osv. En smula högtravande som sagt och skrivande på näsan, men samtidigt är det lite av vad man får förvänta sig när det görs en ny tagning av Holmes.
Innan vi ger ett omdöme på den gamle vapenälskarens rollprestation som vår favoritmordlösare så är det värt att nämna resten av ensemblen, Edward Fox är sitt typiska brittiska jag – högfärdig, smått överspelande men alltid rolig att se, Simon Callow passar utmärkt som den smått korkade kommissarie Lestrade och Richard Johnson har utseendet för Dr Watson.
Så till slut, hur är Charlton Heston som Sherlock Holmes? Att du ens behövde fråga, självklart är han Charlton Heston. Det är varken fruktansvärt eller något att applådera. Han är Heston. Att han dessutom inte ens försöker prata brittisk engelska ska man nog snarare vara glad för än se ned på. Om man vill skandera skandal över någonting i denna film så är det scenen där Holmes iklär sig en förklädnad som hushållare av en opiumhåla och agerar ut bland de mest stereotypt rasistiska framställningar av en asiat jag sett på länge. Heston såg det högst troligt som sin chans att briljera sina ”skådespelartalanger” men istället blir det bara skrattretande. Underhållande ja, men kanske inte riktigt som de tänkt sig.
The Crucifer of Blood lyckas både vara spännande och solid underhållande trots sina brister och begränsningar. Jag blev ärligt talat smått överraskad, och det är inte ett dåligt betyg för en film som på papperet lät som ett skämt – en tv-film med Charlton Heston som Sherlock Holmes. Ni hör ju själva. En sista not värd att nämna är att det inte är någon mindre än Hestons egen son, Fraser Clarke Heston, som skrivit och regisserat filmen. Inte fy skam det.
