Filmkultur

Undercover Brother

Efter att Austin Powers slutligen fått det väntade storhetsvansinnet, så välkomnar jag med öppna armar en likasinnigt fånig komedi som…

Efter att Austin Powers slutligen fått det väntade storhetsvansinnet, så välkomnar jag med öppna armar en likasinnigt fånig komedi som håller sig själv mer sublim och vet sina begränsningar. Redan innan jag tryckte in dvd-skivan i spelaren visste jag att detta var en film som skulle få mig att skratta.
Skådespelaren Eddie Griffin hade jag tidigare sett agera biroll i komedierna Hollywood Gigolo (1999) och The New Guy (2002), båda gånger ett skrattframkallande framträdande som fick mig att höja förväntningarna på att se honom som ledstjärna i en egen komedi. När chansen kom i ”Undercover Brother” blev det heller ingen besvikelse. Istället levde han upp till mina förhoppningar med bravur. Eddie Griffin är en ny komikstjärna, ständigt med glimten i ögat, som jag finner ingjuter lite nytt blod i genren, speciellt i denna störtsköna skrattfest.
Den all-funky Undercover Brother (Eddie Griffin) börjar jobba för hel svarta Brotherhood, en enhet som utjämnar spelplanen mot det helvita etablissemanget. Han paras ihop med Sistah Girl (Aunjanue Ellis), som tillsammans med Smart Brother och Conspiracy Brother, en gång för alla ska försöka krossa – The Man!

När jag nu sätter mig ned och försöker sätta fingret på den friska fläkt som jag nyss fått uppleva, får jag klart för mig vad det är i ”Undercover Brother” som väcker min beundran. Först gäller det emellertid att få klart för sig vilken sorts film det är. Närmast att beskriva Undercover Brother är just som en Austin Powers med soul.
I registolen sitter Malcolm D. Lee, kusin till ingen annan än Spike Lee. Vilket säger en del om hur svart filmen är. Svarta som driver med hela den svarta kulturen, men en sådan självironi och kärleksfull humor till de klassiska stereotyperna som vi alla känner så väl till att vi bara vill se mer av spektaklet. Humorn känns oemotståndligt fräsch, efter nu åratal av kiss/bajs och sexskämt, som jag aldrig haft så mycket till övers för. ”Undercover Brother” driver speciellt med 70-talets blaxploitation tid, då med en sådan härlig värme och energi att man diggar med i den underbara disco-musiken som filmens soundtrack består av.

En detalj jag allt oftare börjat irritera mig på inom hjältekomedier är ”loser” egenheten hos filmens hjälte. Hur oemotståndlig och oövervinnerlig han/hon fått oss att tro att han är, visar han tillslut en misslyckad del av sig själv. Med ett nästintill tvång måste de sårbara sidorna visas för publiken, vilket jag finner totalt förstör både filmens karaktär och ens egen idoldyrkan som man fått för hjälten, och jag dessutom tycker ska finnas där. Austin Powers genomgår sådana perioder i sin trilogi, och detta händer i majoriteten av hjältekomedier. Vad jag förstår så ska det verka som en sorts moralkaka att det inte finns några perfekta människor, men det är ju en komedi! Jag vill skratta, inte få ett världsligt budskap om människans svagheter. För att avsluta den tankegången lever ”Undercover Brother” utan detta falssteg. Vi slipper tröttsamma, och klart sega, eftertankestunder, och för det tillslaget får den en stor guldstjärna av mig.

Filmens tempo är ännu en enhet som jag, efter en tillbakablick, endast kan applådera för hur väldigt väl de har lyckats med. Borta är bergodalbanan med sega stunder påskyndande av våra högljudda suckar, eller toppar där de försöker så hårt att vi kan höra hur ställningen knakar under dem pga. den svaga grunden. Tempot är konstant, vilket medför att komikspektaklet aldrig känns långt utan endast just som en fräsch fläkt som passerat oss förbi.

Förutom nämnda Eddie Griffin, finns några väl valda ord att säga om resten av de komiska talanger som filmen begåvats med. För att börja från botten vill jag påpeka det största felet i filmen, karaktären Mr Feather, en hantlangare till The Man spelad av Saturday Night Live stjärnan Chris Kattan. Som skurk är han förvånansvärt färglös i jämförelse med de kaskader av nyanser som resten av filmen färglagts med. Karaktären kunde ha utvecklats långt mer, nu blir den istället kvarlämnad grå och tråkig utan en chans att leverera ett par skratt. Roligast i filmen är faktiskt inte Eddie Griffin utan komikern Dave Chappelle som Conspiracy Brother. Mixen av hans egenartiga komiska stil med manusförfattaren John Ridleys repliker är hysteriskt roligt.
Andra roller är besatta med Denise Richards, vilket jag måste erkänna har valt den perfekta rollen för sig själv, samt Chi McBride (tv-serien Boston Public) som The Chief över Brotherhood.

Viktigast att nämna är givetvis typen av humor. Det är enkelt att gissa att den både är absurd och självklart fånig, men samtidigt störtskön och fräsch. När det kommer till kritan är ”Undercover Brothers” enda misstag att den är över alldeles för snabbt. Jag vill se mer av denna funkiga hjälte med den största afro sedan disco-eran dog ut. Med sina funkiga beats dansade den direkt in som en av de roligaste filmerna på senare år. Min uppgift nu är att hålla så många tummar som möjligt att en uppföljare blir gjord. We want the funk!

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen