Att gamla science fiction filmer bara skulle vara stereotypfyllda b-effektsspektakel utan hjärna är bara ruffel och båg. Jag kan nämna ett flertal filmer som satsat på en intelligent berättelse; Mannen från Mars (1951), It Came from Outer Space (1953) och The Incredible Shrinking Man som är mål för denna recension. Titeln talar för sig själv, men det gömmer sig mer under ytan än ni tror.
I Sverige marknadsfördes den med det missvisande ”I skräckens klor”. Vilket snarare för tankarna till fåglar eller en taskig Hammer-skräckis än till denna förvånansvärt intelligenta science fiction klassiker.
Nygifta paret Scott och Louise Carey ligger och njuter av semestern på en hyrd båt när en mystisk dimma plötsligt och hastigt sveper över båten. Scott som är den enda på däck när det inträffar utsätts för dimman som lägger sig som ett skimrande lager över hans kropp. Mer tänker de inte på händelsen förrän de efter någon vecka märker att Scott krymper! Läkarna står förbryllade medan förvandlingen pågår med Scott, som samtidigt visar sig allt mer aggressiv och kontrollerande mot sin fru och sin omgivning. Kommer de lyckas hitta ett botemedel mot hans krympande i tid?
Vane b-filmsregissören Jack Arnold står för regin, medan författaren Richard Matheson har skrivit manuset som bygger på hans egen roman. Att filmer baserade på en roman oftast är mer intelligenta och karaktärsdrivna är bara att konstatera. Men det kan även skada dramaturgin.
Att filmen bara vill ha ett svepskäl att hamna i denna extraordinära situation är solklart. En radioaktiv dimma känns som en typisk science fiction plattityd. Vilket bygger på kritiken mot den något sämre inledningen. Fram till efter halva filmen så händer mycket snabbt med hackig rytm mellan scenerna. I ena scenen så har Scott minskat ett par storlekar i kläder, i nästa är han 90 cm lång. Tempot hoppar och studsar. Vi vet inte hur vi ska tackla filmen, förrän historien stagnerar sig i tredje akten. Samtidigt kan positiva ord sägas om förändringen i Scotts beteende som känns realistiskt.
Fastän man kan hitta brister i narrationen de två första akterna så måste man böja sig för det budskap som filmen tillslut levererar. Effekten blir även större när den smyger sig på en utanför förväntningarna. Mathesons manus har existentiella undertoner som närmar sig termodynamiken, men också enkla saker som att acceptera den du är. Dock tycker jag att man kunde ha funnit en mer karismatisk aktör. Grant Williams är väldigt stel som Scott. I början bidrar det något till att vi inte gillar honom så mycket som vi borde för att våra sympatier ska vara starka nog när krympandet pågår.
I likhet med sin efterträdare Älskling, jag krympte barnen, skapas det nya fantastiska världar av alldeles alldagliga och menlösa miljöer. Fast måste sägas att nyss nämnda film lade mer energi på underhållning än budskap. I Incredible Shrinking Man förvandlas än så tråkig plats som en källare till en hel värld där Scott måste hitta föda, boende och slåss mot nya fiender. Här får vi se Jack Arnold göra en referens till sig själv. Scotts nemesis är nämligen en tarantellaspindel – en homage till Arnolds tidigare film Tarantula (1955). Det var även i den filmen som Arnold utvecklade tekniken att proportionera om olika objekt, som han använder fullt ut i denna film. Effekterna är inget mindre än enastående, som bräcker det mesta från sin samtid. Plötsligt kändes hoberna i Sagan om ringen (2001) inte lika imponerande.
Hackig första halva av filmen och kanske lite väl stelt och ogästvänligt agerande emellanåt från Grants sida förtar helhetsbilden av filmen och ger den en svag sjua. Annars måste sägas att Incredible Shrinking Man är både imponerande tekniskt och överraskande intelligent för en genrefilm. För det något överraskande slutet så är Incredible Shrinking Man värd en andra omgång med ny inställning.
”For God, there is no zero”
