En av de mest populära kultfilmerna är ingen mindre än Mördartomaterna anfaller, vars originaltitel Attack of the Killer Tomatoes ofta hamnar på listor över bästa sämsta filmtitlar i filmhistorien men som på svenska även fick den torra titeln ”Tomatkriget”. Jag älskar att leta efter dessa udda borttappade filmer som ändå gjort intryck för sin originalitet. Att kalla den en smärre klassiker vore inte helt opassande. Från början en kort 8mm film, skapade regissören John De Bello och manusförfattaren/allt-i-allon Costa Dillon denna billiga b-films parodi på The Blob (1958), Hajen (1975) och science fiction av lågbudgettyp. Den kan skryta med att vara något så unikt som en musikal-katastrof-komedi. Du läste in fel, inte mindre än fem sångnummer får vi ta del av. ”Mindmaker”-sången, som jag klassar som filmens främsta musiknummer, har emellertid udda nog klippts bort på den Directors Cut version som släpptes på DVD för ett par år sedan.
Från filmens öppningsscen, där en amerikansk hemmafru konfronteras med en blodtörstig tomat kravlandes ur diskhon, till det ”överraskande” slutet, levererar Attack of the Killer Tomatoes musik, action och fånig humor i ett non-stop tempo av billiga mått.
I denna hysteriska parodi på lågbudgetskräckisar, slår illasinnade muterade tomater till attack mot Amerika. Bara en sak kan stoppa dem! Ett topphemligt CIA-team bestående av en fet man vid namn Mason Dixon, en fanatisk fallskärmssoldat (fortfarande i fallskärm) Lt. Finnletter, Sam Smith (den enda afroamerikanska förklädnadsexpert som ni kommer att se som Adolf Hitler), den ryska olympiske mästarinnan Greta, och en kille med dykarutrustning. Kan denna grupp av ytterst udda människor lyckas stoppa dessa oskyldiga grönsaker, förvandlade till mordiska mutanter av alla storlekar, innan de lyckas med sitt mål – att ta över världen!
Det absurda konceptet, medvetet banalt manus och agerande, och larviga sånger har förvandlat denna film till något av en kultklassiker. Mestadels är skämten rejält billiga, vilket självfallet är meningen, men de kunde ha haft en mycket större slagkraft om de utförts av kunnigare skådespelare med åtminstone någon form av komisk tajming. För att inte nämna en duktigare komediregissör. Agerandet är inte förvånande i lägsta klass. Huvudrollsinnehavaren David Miller påminner om en amatörversion av John Belushi.
Ändamålet är gott, det är medlen som ofta är slarviga. Vi kan skylla på en minimal budget. Men den använder sig av en humor som ibland är förvånansvärt fullproppad av satir. En satir som stundtals är förvånansvärt träffsäker. Hur klassisk känns inte scenen för det första militärmötet, i ett rum där stolarna och bordet knappt får plats och folket får krypa över bordet och varandra för att komma till sina platser.
Sången ”Puberty Love”, som troligen är den värsta sång du någonsin har hört, framträddes av Matt Cameron som senare kom att bli trummare för Soundgarden och Pearl Jam. Precis som filmen själv, är sången så hemsk att det är ett imploderande skämt, som är redo att suga dig in. Vilket i det här fallet inte är något dåligt, tvärtom.
I förtexterna listas en ”This Space Available”-annons med det riktiga telefonnumret till produktionsbolaget Four Square Productions. I åratal fick de telefonsamtal från runt om i världen – tills nummerkoden ändrades om.
En annan anekdot gäller helikopterkraschen i första akten – som var en olyckshändelse! Efter att ha blivit dragen från bråten, improviserade skådespelarna Jack Riley och George Wilson resten av scenen. Kraschen tog upp mer av budgeten än alla andra aspekter av filmen tillsammans.
Om du är på humör för paper-maché tomater i reverse motion som jagar barn kan du inte slå fel. Man både skrattar och ryser åt alla billiga skämt. Med lite mer finish skulle den kunnat bli bättre. Nu haltar den sig fram som komedi och som film, där den ofta faller platt.
Succén sporrade emellertid John De Bello att fortsätta tomatkriget. Inte mindre än tre uppföljare och en tecknad tv-serie har hittills sprungits ur denna film, fastän det bara är Return of the Killer Tomatoes (1985) som är något att ha. Där får vi förresten se en ung George Clooney göra entré.
Efter att ha sett Attack of the Killer Tomatoes förstår jag varför den blev en sådan kulthit – bli bara inte chockad av dess billiga yttre och oftast taskiga agerande. Vad ska man annars säga om en film som medvetet siktar på att vara så usel att den är bra? Attack of the Killer Tomatoes är en film som är värd att ses. Åtminstone den enda gången.
