Bli inte förvånade om Facebook stämmer filmmakarna bakom The Matrix Resurrections för varumärkesintrång. Aldrig någonsin har en film nämligen varit så meta som den senaste uppföljaren till den moderna klassikern The Matrix av systrarna Lana & Lilly Wachowski.
The Matrix var revolutionerande när den kom 1999. Amerikanska actionfilmer och slagsmål förändrades för alltid medan många huvuden kliades åt alla hobbyexistentialistiska frågeställningar som serverades till en audiovisuell perfektionism som sällan skådats. Sen kom uppföljarna 2003… Och nu är vi här. Arton år senare.
Rykten om en fjärde film har varit på tal under alla dessa år, men systrarna har gång på gång förkastat idén, ända tills båda deras föräldrar hastigt gick bort för ett par år sedan. I sin sorg vände Lana (Lilly hoppade över) sig till idén och trösten i att kunna återuppliva Neo och Trinity. Om inte sina föräldrar, så dem. Vilket i sig är ett hjärtskärande motiv till filmens slutliga tillblivelse, men det gör den tyvärr inte bättre. The Matrix Resurrections är inte vidare bra.
Thomas Anderson är fortfarande vid liv, men har inget minne av sig själv som Neo. Istället tror han att alla händelser i de tidiga filmerna bara är ett verk av hans fantasi. Rättare sagt en trilogi av datorspel han kodat och som blivit kulturella fenomen. Men det är dags att vakna upp igen.
Lana vet att publiken förväntar sig action som är inget mindre än mind-blowing efter att ha introducerat ”bullet-time” till världen i ettan. Hon skämtar till och med om det i filmen. Men världen är inte densamma idag. Nu är det tvärtom ovanligt med action utan CGI. Men det var ju också det som gjorde fajterna så bra i The Matrix från första början. Visst sprang de upp på väggar, men man såg att det var skådisarna som tränat i månader för att kunna göra så mycket stunts som möjligt själva. The Matrix Resurrections bjuder på inget av det. Snabba klipp, tråkiga animationer och stuntpersoner i irriterande ljussättning. Det är inte dåligt, men det är tråkig vardagsmat idag.
Filosoferandet är tillbaka. Filmen kan inte sluta stanna till för att låta karaktärer spotta fram exposition eller komma med så mycket självreflekterande att man baxnar. I början dras man med av ren nyfikenhet – för Wachowskis har alltid varit intressanta, även i sina floppar. Tyvärr utmynnar det varken i något innovativt, vilket varit deras grej, eller något som rättfärdigar dess existens. The Matrix Resurrections kollapsar in i sig själv.
