I slutet av 1950-talet hade det redan gjorts nästan ett dussin adaptioner för tv och film av Sir Arthur Conan Doyles tredje roman om privatdetektiven Sherlock Holmes. Baskervilles hund hade inte bara varit Holmes comeback när den släpptes 1901 efter att Conan Doyle tagit hans liv åtta år tidigare, nästan hundra år senare röstades den fram som det populäraste fallet i hela bibliografin. Kanske inte så konstigt då att det, högst sannolikt, är den mest filmade Holmes-storyn någonsin. År 1959 var det brittiska skräckisbolaget Hammer Films tur att sätta sin karaktäristiska stämpel på hundskrället.
Hammer Films var kända för sina gotiska skräckfilmer om Dracula, Frankenstein och de övriga i Univeral Monsters-gänget – de kunde sina grejer med ödsliga slott, dundrande blixtrar och ond bråd död. Så när The Hound of the Baskervilles öppnar med just detta till hetsig ödesmättad musik, är det därför ingen överraskning. Vad vi får nytt är att vi får se ursprunget till legenden om Baskervilles hund när vi får introduceras till den vedervärdiga Sir Hugo Baskerville som inte bara kidnappad en ung tjej utan även tänker låta sina vänner gängvåldta henne. Det är så genuint obehagligt att man direkt önskar livet av honom, vilket tacksamt sker snart nog.
Detta var första gången som storyn filmades i färg, och vilka färger! Hammer Films har ingjutit sin gotiska estetik med djupt färgrik scenografi och rökindränkta kulisser. Stämningen förtar den teatralitet som är nära flera gånger att stelna till det hela. Det försvinner snabbt när vi hoppar till Baker Street 221B och träffar Sherlock Holmes och Dr. John Watson. Peter Cushing är en ren njutning att se som privatsnoken, han är energetisk, snabbpratande och ibland rätt spjuveraktig. Allt för många har gestaltat Holmes som en tillbakadragen fåtöljsittare, men i Cushing spritter det i benen. Av någon anledning får han mig att tänka på Michael Fassbender.
Mest cred ska dock ges till André Morell som här bröt mallen som Nigel Bruce hade skapat i filmerna med Basil Rathbone där Watson varit en comic releaf, en förvirrad klantig sideback. Här är han kompetent och handlingskraftig. Riktigt bra är även Christopher Lee som Henry Baskerville. Lee skulle senare själv spela Holmes i den lättglömda The Deadly Necklase och senare i de än mindre sevärda tv-filmerna på 90-talet. Han spelade även Mycroft Holmes i Billy Wilders The Private Life of Sherlock Holmes.
Regissören Terence Fisher, ett välkänt namn för Hammer-fansen, kastar in lite blodstänk men mer än så blir det inte i skräckväg mer än en härligt mustig stämning, speciellt ute på heden. Peter Cushing skulle reprisera rollen som Sherlock Holmes i andra säsongen av BBC:s tv-serie i slutet av 60-talet och långt senare i tv-filmen The Masks of Death i ett av sina sista framträdanden på film. The Hound of the Baskervilles blev ingen finansiell succé för Hammer Films men anses idag vara en av deras mest kritikerrosade produktioner.
Baskervilles hund har aldrig varit en av mina favoriter, i romanen är han ju knappt med! Därför blir jag så glad över hur mycket jag finner mig gilla Hammer Films version och de friheter de tagit med bokens handling. En spindel, släktskap har ändrats, karaktärsdrag kasts om och en gruva introducerats. Framförallt så får Holmes mer att göra! Det här är faktiskt riktigt bra.
