Sedan min fascination för kultfilmer fick sin födelse för ett par år sedan har jag kommit över allt fler, mer eller mindre, originella filmer som vissa har haft ett seriöst underhållningsvärde att tala om, medan andra varit underhållande för andra aspekter. Däri hamnar målet för min recension, nämligen den taskiga B (eller ska vi kanske säga C?) fantasyäventyret The Sword and the Sorcerer. För att säga sanningen så föll jag för ett visst svärd i filmen, men det återkommer jag till senare. Förutom denna lilla detalj lät premissen i mina öron faktiskt tämligen intressant. Nämligen en B-film som nämndes i sammanhang med Conan -Barbaren (1982) och Excalibur (1981), som skrattades åt för sin uselhet och som faktiskt tjänade rätt bra med pengar när den släpptes 1982 med tanke på den låga budgeten (och kassa produktion för den delen) hos filmen. Efter att ha betänkt detta hittade jag en billig DVD utgåva och beställde hem den för att se om det verkligen fanns någon sorts underhållning att hitta.
I en forna bortglömd tid av legender slogs kungar om riken med hjälp av trollkarlar och stora arméer. I denna tid störtar den ondskefulla tyrannen Cromwell regenten Kung Arthur och mördar honom och hans familj, förutom sonen Talon som lyckas undkomma. Många år senare har han vuxit sig till en mytomspunnen krigare som nu är på väg för att uppfylla sitt löfte: att hämna sin fars död.
Ingen behöver slå mig på fingrarna om jag säger att filmen faktiskt är usel. Det finns inget seriöst värde som film att hämta, snarare fungerar den endast som en tämligen underhållande fantasy pastisch där vi blir underhållna av den ologiska handlingen och låga kvalitén på story, skådespeleri, scenografi och kläder. Inte är det lite att hitta fel på alltså.
En bit in i handlingen känner jag att det är läge att möjligtvis dra en parallell till den grekiska mytologin. Kanske har Albert Pyun (Cyborg) inspirerats av historien om Jason (Se: Jason & the Argonauts (1963)). Liknande där störtas ett rike av en ond kung, den unge sonen lyckas undkomma och återvänder som vuxen för att ta hämnd. Fast det är på den punkten som historien skiljer sig rätt markant på. Vår förlorade kungason Talon i The Sword and the Sorcerer återvänder inte för att ta tillbaka sitt rike, istället är han där delvis i egenskap som legoknekt och för att endast ta hämnd för sin far. Varför han är denna helt nya människa som vuxen med en inställning olik den man skulle tro vara den mest logiska förstår man inte. Man ges ingen direkt motivation för hans beteende. Men så är handlingen också full av ologiska hål, och underhållande tabbar. Ett exempel är när Talon häller ut en enkel tunna olja på marken som sedan flyter ut till en tiometer lång slänga som han sedan tänder eld på. Det udda är att det bara är En tunna olja, och han häller ut det på sand! Väldigt korkat, men också rätt så kul. Fallet tycker jag beskriver rätt bra vad man kan få ut av den här filmen.
Genom detta återkommer jag till det tidigare nämnda svärdet (som refereras till i titeln). Utan att ge bort för mycket kan jag säga att det svärdet först får mig att svettas, sedan slår mig i förundran över hur tusan den fungerar. Tyvärr får vi se allt för lite av svärdet, vilket gör titeln lite missvisande. Fast vad handlar filmen Egentligen om? Det är något jag överlåter åt någon mer fascinerad att dissekera filmen än vad jag är.
Vad som faktiskt lyckas dra upp The Sword and the Sorcerer från träsket av totalt katastrofala filmer är fallet att den faktiskt följer de typiska fantasy konventionerna. Jag kan tänka mig att det till viss del tillfredställer mångfalden. Annars så får man se filmen för vad den faktiskt är. En korkad Conan-ripoff som är en bekräftelse på att kvinnor i fantasyfilmer alltid har lite kläder. Slutligen så är The Sword and the Sorcerer en i raden av filmer som utlovade en uppföljare som aldrig blev av. Något vi nog kan tacka för.
