”Det var egentligen inte modet som lockade mig utan den här enastående kvinnans karaktär”. Regissören och manusförfattaren Anne Fontaines ord kunde inte komma närmare sanningen när vi tar en titt på hennes film om modeikonen Coco Chanel. Det är nämligen viktigt att lägga märke till filmens titel ”Coco – Livet före Chanel”. För före är det verkligen. Vill man se hur Chanel blev Coco Chanel med hela världen så har ni valt fel film. Här får vi följa hur lilla Gabrielle Chanel lämnas på ett barnhem av sin pappa efter att hennes mamma dött. Hur hon tjänar sitt uppehälle genom att sjunga på kabaré och jobba som sömmerska. Hur hon flyttar hem till aristokraten Balsan och blir en s.k. hålldam och där både får en inblick i den glamorösa men ytliga high society livet samt får uppleva kärleken.
Att ta bort Coco Chanel från Coco Chanel lämnar endast kvar en oengagerande tv-filmsberättelse om en kvinna som gör sig till en rebell mot etablissemanget samt träffar män som påverkar hennes liv på olika sätt. För någon framgångssaga blir det inte av filmen och att ta ifrån Coco Chanel det gör det till en berättelse som bara trampar på och trampar på. Mina tankar förs till en annan film om en stor fransk ikon som kommit på senare år, La Vie en Rose – Berättelsen om Edith Piaf, där man på ett intrikat och lyckat sätt blandade privatliv med sånglärkan Piaf så att vi fick en helhetsbild av ikonen. Kanske den inbitne Chanel fantasten finner det underhållande att få ta del av hur Chanel växte upp, men för oss andra så saknar man en tydligare fokus på hur Chanel utvecklade sitt modesinne och gjorde något av det snarare än två timmar av mansrelationer.
Lovord ska ges där lovord förtjänas; scenografi, kostym och foto har alla lyckats fånga tidsepokerna på ett vackert och högklassigt vis vilket kanske framförallt visar på att det är en välproducerad film mer än något annat. Ska inte heller ta ifrån Audrey Tautou hennes lysande porträtt av Chanel där hon lyckas skaka av sig sin Amelie-stämpel och göra något nytt. Ingen Marion Cotillard á la Edith Piaf uppvisning men ändå en gestaltning som förtjänar beröm.
Sedan vill jag ge ett par ord till Benoît Poelvoorde som spelar Balsan. En rolltolkning han gör väl, men inte kommer i närheten av den han gjorde i fenomenala Man Bites Dog (1992). En becksvart humoristisk mockumentär om ett dokumentärfilmsteam som följer en massmördare spelad av Poelvoorde.
Anne Fontaine ville visa hur Chanel med två tomma händer kämpat sig upp till toppen, men istället för att se en framåtskridande kvinna så får vi två timmar av kurtiserande utan att något nämnvärt händer. Coco – Livet före Chanel är tråkig och inte ens Audrey Tautou kan rädda den från att bli en medioker biografi.
