Vaxkabinettet

|

På 1950-talet försökte filmindustrin möta den allt större konkurrensen från televisionen genom att satsa på attraktioner som vi inte kunde hitta i tv-rutan. Bland dessa fanns tredimensionell film som först slog igenom i och med Bwana Devil (1952). Andra filmstudios var inte sena att följa efter och året därpå släppte Warners Brothers Vaxkabinettet som idag är en av de mest kända och främsta 3D filmerna. Ironiskt nog är filmen regisserad av André De Toth som var blind på ena ögat, och kunde därför inte se 3D effekten. För oss moderna filmcineaster som inte får se filmen i sitt rätta element på stora duken, kan inte heller ta del av den tredje dimensionen. Därefter vet man inte hur mycket man missar av filmens underhållningsvärde, fastän man dock med säker hand kan peka ut var de förbluffande effekterna skulle förekomma.

Historien är emellertid inget extraordinärt. Vincent Price spelar professor Henry Jarrod som kommer i slagsmål med sin finansiärpartner Burke som vill bränna ned Jarrods vaxmuseum och ta ut försäkringspengarna. Det slutar med att Burke flyr och Jarrod lyckas undkomma i nöd och näppe men med svåra skador. Nu vill Jarrod starta ett nytt vaxmuseum men för att göra så realistiska dockor som möjligt räcker det inte med att de är gjorda av vax…

Vaxkabinettet lever alltså under starka influenser från Fantomen på Operan. Förutom det dras den med igenkännlig tematik vad gäller karaktärsuppbyggnad. I fokus hamnar tillslut kvinnan Sue Allen, men hon framstår inte som en hjälte utan uppehåller synen av kvinnor som offer. Ingen tror på henne, inte ens hon själv vid tillfällen. En syn som vi idag är rätt trötta på, men att se en kvinna i en sådan huvudroll på 50-talet var ändå ett relativt stort steg och vi kan se hur det senare skulle bli ett signum inom skräckfilmen att använda en kvinna som ledroll.

Styrkan hittar vi i greppet att Vaxkabinettet på vissa plan fungerar som en metafilm – en film som handlar om film. Främsta exemplet där bryggan mellan film och publik definitivt är tydligast är en bit in i andra halvan av filmen där vi får se en man stå med två racketar och spela pingpong medan han talar till folket runt omkring. Ibland vänder han sig direkt mot kameran och talar till publiken medan han slungar bollen fram och tillbaka mot kameralinsen. Säkert en väldigt effektfull scen både som 3D effekt men också hur filmen reflekterar över sig själv.

Jag har märkt att det är väldigt svårt att direkt ogilla Vincent Price karaktärer när han alltid är så karismatisk och har en sådan skön och trivsam röst. Vilket alltid blir en liten rolig kontrast mot att han i majoritet spelar onda roller. Men det var faktiskt just Vaxkabinettet som gjorde honom till skräckfilmsstjärna efter att ha spelat normala roller i femton år. Som vanligt agerar han galant, medan till resten av ensemblen inte finns så många goda ord att slänga. Fastän ett positivt öga kan blicka på Charles Bronson när han spelar den dövstumma Igor. Roligt att se honom så ung.

Vaxkabinettet är en väl utförd film, som inte bara är snygg utan också får till ateljékänslan med sina kulisser. Det är svårt att se det som en skräckfilm då de skräckeffekter vi är så vana vid idag inte alls förekom på liknande sätt då. Filmen dras även med ett par logiska hål (Se: Gångstil), men annars är det en som sagt snyggt paketerad film som dock inte skiljer sig så ofantligt mycket (bortsett från kvinnan som ledroll och metafilmaspekten) från flera av de filmer Vincent Price kom att göra vid den här tiden. Tack vare de två rätt originella tilltagen och den extra dimensionen kan vi förstå att Vaxkabinettet ändå är rätt speciell.

I år kommer det komma en nyversion av Vaxkabinettet som istället kommer att centrera sig kring en grupp ungdomar som faller offer för en vaxgalen mördare.

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.