Vem är du?

|

Vem är du?

Förmodligen inte ett fan av äkta skåneskräckis för när Jonas Skelterwijk bjuder på sin debutfilm faller inte alla bitar på plats och jag får istället flashbacks till när jag spelade in min egen kortfilmsthriller på gymnasiet.
Kim, Kalle och Johan har bjudit in tjejerna Lisa, Åsa och Stina till en helkväll i den förfallna spritfabriken. Planen är att de ska spela ”Anden i glaset” och samtidigt skrämma tjejerna med lite skräckhistorier, bl.a. den om vaktmästaren som brutalt mördade sin fru ett par år tidigare, som förhoppningsvis ska leda dem in i tjejernas byxor.
Grabbarna har förberett med ljus, öl och ett Ouija-bräde och förklarar reglerna. Skriv din fråga på en lapp, viska den i glaset och ställ det sedan upp och ner på brädet. Men vad du än gör, ställ aldrig den förbjudna frågan. Frågan som släpper ondskan fri. Fråga aldrig ”Vem är du?”…

Simpel handling, som de flesta skräckfilmer, men faktiskt inte så dålig – även om den självfallet är rätt fånig. Det är allting annat som knakar. Först av allt har vi ett manus som man lika gärna kunde ha gjort en tjugominuters film av. Efter en tämligen lång introduktion av de sex huvudkaraktärerna som är rena rama karikatyrer av stereotyperna; svartrockaren, klassens klown, blyge nörden, rikemansdottern, vulgära tjejen och gothtjejen, blir det en uppvisning i bästa genrefilm manér. Rollerna är välbesatta med skådespelare som passar in, men när de inte blir mer än överdrivna karikatyrer, som dessutom får dialog som så tydligt poängterar just hur stereotypa de är och helt missar att matcha varandra så att det inte bara ser ut som att de spelar ut sina repliker var för sig, är det svårt att se dem som människor av kött och blod. Bäst gör Staffan Andersson ifrån sig som den lågmälda Kalle. Den som missar mest med sin roll, fast definitivt inte är sämst, är klassens klown Johan spelad av Ola Roxendal. Manuset som allmänt brister, speciellt när allt prat om det övernaturliga och ondskan drar i gång på riktigt (vem tusan pratar sådär?), ger honom repliker som fullkomligt gör honom malplacerad. En comic relief må så vara, men kunde han inte ha getts dialog som faktiskt låter som att de passar in på vad de andra beter sig och gör?

Filmen har trots sina rejäla brister vissa ljusa stunder; stämningen lyckas krypa fram och vissa kameraåkningar ser fullt lovande ut för framtiden. Sedan lyckas den faktiskt komma med en genuint obehaglig scen. Jämfört med vad Hollywood idag spottar ut sig inom skräckfilmen så märks det att filmmakarna har hjärtat på rätt ställe. Cred måste ändå i slutändan ges för att man fortfarande vågar sig på att göra skräckfilm i Sverige och under ytan kan man också ana en historia som säkerligen kunnats göra något riktigt hyggligt av. Synd bara att Skelterwijk vill trycka in alldeles för många omotiverade klippsekvenser och definitivt för lite handling – vissa scener har dragits ut så mycket att smaken försvunnit. Sedan har jag i ärlighetens namn som stockholmare en smula svårt att smälta skånskan. Fast man får ta i beaktning att det är en nollbudgetfilm som gått direkt till DVD, vilket är ett beundrande steg i sig. Men trots vissa lovande tecken så hindrar det inte från att göra Vem är du? till en seg och oftast ofrivilligt rolig, i ren frustration, skräckfilm som förtjänat ett andra utkast av manus till att börja med – sedan efterföljer bättre agerande och regi strax efter. Det är en hemmavideofilm med allt vad det innebär – Skelterwijk måste verkligen lära sig hur man filmar och instruerar sina aktörer! Men tydligen så är redan en uppföljare på gång, så kanske får vi då en mer mångdimensionell film att sätta tänderna i när nästa gäng ställer den förbjudna frågan… Vem är du?

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0
Betyg 2

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *