Filmkultur

Wallander – MasterMind

Om vi talar svensk polisfilm så finns det bara en klassiker att tala om, Bo Widerbergs Mannen på taket. På…

Om vi talar svensk polisfilm så finns det bara en klassiker att tala om, Bo Widerbergs Mannen på taket. På senare har det blivit en dålig vana att formligen spotta ur sig dem som om massproducerade på löpande band. Hittills har det kommit sexton delar i de nya filmerna om Martin Beck, och fler är på gång. Nu har turen kommit till Henning Mankells Kurt Wallander att födas till massorna med varierande bio och direkt-till-video släpp. Tretton filmer ska det bli och MasterMind, som är den andra biofilmen i serien, är den sjätte delen som vi bjuds på. Förutom Innan frosten så ska uppenbarligen filmerna vara baserade på storys av Mankell som sedan skrivits manus av. Att de just bara inte var mer än historier är väldigt lätt att förstå.
I MasterMind hittas en kvinna död en morgon, hängande upp och ner från taket i sin lägenhet och tappad på allt sitt blod. En katt- och råttalek med Ystadspolisen tar vid, en lek där någon med minutiös planering ständigt är steget före dem. En lek som visar sig vara en total attack mot just Ystadspolisen och i synnerhet deras döttrar.

Förutom en pinsam engelsk titel så är MasterMind en livlös och andefattig produkt. Formeln följs till punkt och pricka och visst känns den som inget annat än en b-film med många idéer som inte följer väl ut. Plothålen i denna förutsägbara sak gör bara osannolikheterna ännu tydligare. Tänk bara inte på hur boven lyckas gå igenom med allt, annars tycks filmen bara ännu mer löjlig. Rent stilmässigt är det inget dåligt hantverk, bara undermåligt rent innehållmässigt.
Beck-filmerna fungerade genom att de insåg vikten av att utveckla karaktärerna. Här får Kurt eller hans dotter Linda aldrig något kött på benen. Det är svårt att få grepp om karaktärerna.

Varför just MasterMind valts ut för biorelease är svårt att förstå. Både Krister Henriksson och Johanna Sällström gör bra ifrån sig som far och dotter Wallander. Även om man inget kan slå Rolf Lassgård tagning som polisen. Men filmen är inte mer än en produkt i ledet. Filmen har getts en titel och idé som ska sälja, inget mer. Anledningen till att den varken blir spännande eller engagerande är därför enkel. Handlingen är bara så osannolik att den bara funkar om man kopplar av all tankeverksamhet, samtidigt som personerna är alldeles för tvådimensionella för att fungera i en självstående film. Istället har vi en standardiserad polisfilm som bättre platsar i hyrfilmshyllan än på biorepertoaren.

Betyg 4

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen