Filmkultur

Hot Rod

Från att ha följt Akiva, Jorma och Andy sedan The Lonely Island dagarna när de lade ut sina hemmasnickrade sketcher…

Från att ha följt Akiva, Jorma och Andy sedan The Lonely Island dagarna när de lade ut sina hemmasnickrade sketcher på sin hemsida och sedermera deras stigande karriärer som en del av Saturday Night Live ensemblen var det med stora förväntningar jag såg deras första långfilm. Andy Samberg spelar wannabe stuntmannen Rod Kimble som lever efter en livslång önskan att ära sin döde stuntfar och förtjäna sin styvfars respekt genom att… spöa skiten ur honom. Rod är trots sitt dumdristiga mod ingen vidare bra stuntman och vidare problem blir det när hans styvfar får hjärtproblem och behöver en dyr operation.

Att se Hot Rod blir som att transportera sig tjugo år tillbaka i tiden. Den brer nämligen ut sig exakt som en 80-talsfilm med egna musikdansnummer ute i skogen och allsång till John Farnhams ”You’re the voice”. Den skruvade humorn går närmast att dra paralleller till Napoleon Dynamite (2004) men mer absurd och mindre benägen att ta sig själv på allvar. Skämten är allt från absurda till underfundiga som är lätta att missa. Att följa en loser är en riskchansning, och för mig fungerar det inte hela vägen. Ibland är filmen underhållande, ibland är den bara konstig.

Handlingen är inte vidare originell och filmen är fylld av stereotyper man känner igen. Det mesta har man alltså redan sett utan det är istället sättet det görs på och dess charm som gör att den blir någorlunda intressant. Synd bara att det inte blir tillräckligt.
Kompetenta och underhållande skådespelare som Isla Fisher och Sissy Spacek är så under använda att man kan gråta. Ian McShane får lite mer att röra sig med men det är inte tillräckligt. Andy Samberg rockar emellertid stenhårt i filmen med en komisk tajming som många av de större stjärnorna idag bara kan drömma om. Om det inte hade varit för hans rollprestation skulle filmen bara ha varit en tråkig lång transportsträcka från början till slut.

Det är Samberg som bjuder på den skrattmuskel träning man hade hoppats på. Men ju längre filmen går blir det bara tydligare vilken besvikelse jag tittar på. Vidare kul får jag aldrig riktigt och de gånger jag skrattar är för sällan för att man ska känna sig tillfredställd. Homagerna till 80-talet till trots så är Pam Bradys manus och trions humor fortfarande för egen för att falla i smaken och jag lämnas med en känsla av att det kunde ha blivit så mycket bättre.

Betyg 4

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen