Amerikanska ”Bröderna Marx” regissören Sam Wood gjorde denna så genuint brittiska film som lätt hamnar i skymundan av de många klassiker som gjordes samma år. En del i nöjet är därför att ha hittat denna bortglömda juvel som bevisar att vi ibland behöver en okonstlad film som helt enkelt bjuder på värme och rätt mängd sentimentalitet. På Oscarsgalan följande år fick den inte mindre än sju nomineringar men fick se sig slagen av ångvälten Borta med vinden (1939), precis som många klassiker det året. Därför är tid nog att lyfta fram Adjö, Mr. Chips; en hyllning till läraryrket. Baserad på en roman av James Hilton, som även skrev romanen bakom Frank Capras Bortom horisonten (1937). Han byggde karaktären ”Chips” delvis på sin far, men inspirerades även av en gammal lärare som utbildade på Cambridge i över femtio år.
Mr. Chipping ”Chips” klarar av lärarhögskolan i England och blir nästan överkörd av studenterna på hans första dag som lärare på ett pojkinternat. Men han lär sig hur han ska balansera bra lärarskap med rätt mängd och sort av disciplin för att hans studenter ska guidas till en god utbildning. Trots det är han en blyg man som inte längre vågar ta ut på svängarna.
”Chips” tar en semester och träffar en kvinna under en vandring bland bergen. Hon är perfekt för honom och de förälskar sig i varandra och gifter sig snart. Hon hjälper honom att komma ut ur sitt skal och visa sitt sanna jag. Han börjar dra skämt som får eleverna att rulla av skratt. Paret blir mer än bara utbildare; de börjar bry sig om barnen på många fler sätt.
Adjö, Mr. Chips följer “Chips” genom hans åldrande och visar skönheten och förtjänsterna av läraryrket, fastän det kan vara väldigt svårt ibland. En fin hjärtevärmande film av gammalt virke.
Robert Donat fick en välförtjänt Oscar, den enda filmen lyckades ta åt sig, för sin underbara prestation med sitt fina porträtt av en blyg lärare under fem olika stadier i sitt liv. Man blir imponerad över hur väl sminkningen var redan då – när man får se Donat som ung går det inte annat än att bli överraskad över hur fantastisk han ser ut och agerar som gammal man. Hans ömsinta porträtt är slående och en av de absolut bästa jag sett. Greer Garsons filmdebut gjorde henne till stjärna över en natt, när hon trädde i sig rollen som får ”Chips” att krypa ut ur sitt skal. Garson, som blev nominerad till en statyett inte mindre än sju gånger och vann en, innehar förövrigt rekordet för längsta Oscarstal – fem och en halv minut. Även hon gör ett fin och sött framträdande.
En berättelse om en man och hans drömmar, minnen och karriär kan låta mustigt. När rädslan över att den ska bli för hjärtnupen emellertid går över och man ser bortom dess tillsynes översentimentalitet talar den direkt till hjärtat. Skiftningarna i tiden underminerar flödet någorlunda i första akten, men när ”Chips” växt på sig ett par år och hoppen blir lite mindre frekventa och vi får bukt på vem rollen är fungerar det bättre. Måhända lite väl lång, fast Donat gör sin karaktär så älskvärd att detta lätt glöms bort. En film som Adjö, Mr. Chips skulle inte kunna göras idag, berättelsen skulle misshandlas för mycket och platsen – ett engelskt internat för pojkar – är ute ur tiden. För visst känns den som något förflutet – men Adjö, Mr. Chips är en gammaldags historia av tidlösa mott. Sevärd tack vare Donat, och med en enkel uppmaning att koppla av hjärnan och sätta på hjärtat. Historien har filmats många gånger efter denna, bland annat kom en nyinspelning som musikal 1969 med titeln Goodbye, Mr. Chips., men denna version från 1939 är och förblir en klassiker för sig.
