Åklagarens vittne

|

Rättegångsfilmer har aldrig fallit mig i smaken. Allt där det förekommer utrop som ”Objection, your honor”, ”Overruled” och “Court is adjourned” har jag sett på med skepsis. Allvarliga kollegor i genren de senaste åren kan vi räkna På heder och samvete (1992) samt diverse John Grisham-filmatiseringar såsom Regnmakaren (1997), medan mästerverket 12 edsvurna män (1957) mer gav oss en inblick i juryrummet och jag därför ser som ett undantag. Åklagarens vittne raserade emellertid denna princip med ett fingerknäpp – jag njöt av varje sekund av denna fantastiskt effektiva rättegångsdrama efter Agatha Christies pjäs som utspelar sig i London. Vassa repliker, klockren dialog, fenomenala rollprestationer och ett slut som får mig att lyfta filmen till skyarna. Mästerregissören Billy Wilder, från ett manus av Wilder och Harry Kaurnitz, har skapat en tidlös klassiker med ett slut som är svårt att bräcka. Nominerad till sex statyetter men fick se sig slagen av främst Bron över floden Kwai (1957).
Charles Laughton briljerar som försvarsadvokaten Sir Wilfrid Robarts och Elsa Lanchester – i verkligheten Laughtons hustru – är utmärkt som hans hårt prövade sjuksköterska miss Plimsoll, i en relation som det formligen sprakar om. Sir Wilfrid har inte mer än stigit in på sitt kontor, efter en tid på sjukhuset, innan ett fall läggs på hans axlar. Leonard Vole står anklagad för att ha mördat en gammal dam. Sir Wilfrid intresserar sig direkt för fallet men när åklagarsidan visar upp ett surprise-vittne blir rättegången full av överraskningar.

Tungviktiga klassikerna Kvinna utan samvete (1944), Sunset Boulevard (1950) och I hetaste laget (1959) placerar Billy Wilder (1906-2002) på kartan som en av de största regissörerna inom filmhistorien. I Åklagarens vittne blandar Wilder rättegångsscener med utrymme för Laughtons fantastiska bråkstake. Wilder ingöt ofta en stark dos vits i sina manus. Om vi adderar det till Agatha Christies öga för komplexa intriger och förträffliga gåtor, så blir resultatet inget annat än mästerligt.
Här är inte den tråkiga rättegångsjargongen som regerar utan utsökt rapp dialog, med ett härligt mord att bita i. Istället för att sitta i vittnesbåset hela filmen, så läggs krutet på Laughtons karaktärsdrag och härliga rappkäftighet som ges en lång introduktion. Inte förrän femtio minuter in i filmen hamnar vi i rättegångssalen, då efter att även ha delgetts tillbakablickar för att sprida ljus över fallet som hamnat i vårt knä.

Marlene ”Der Blaue Engel” Dietrich är makalös som den åtalades (Power) fru, med sin kalla hårda blick. Tyrone Power avled bara någon vecka efter att inspelningen avslutats, men avskedsrollen blev en av hans främsta. Tyrones karriär tog sin början som en konkurrent till Errol Flynn – den charmante äventyrskarlen, men är inte lika ihågkommen som sin kollega. Rollprestationerna är i hög klass allt igenom, men Laughtons snärtiga repliker håller igång mina skrattmuskler filmen igenom. Ett underbart skådespel.
Åklagarens vittne utmärks av Christies förkärlek att lura läsaren. Jag är ett troget fan av mordgåtor och slukar Agatha Christie till frukost när jag får chansen. Därför njuter jag extra mycket när vi ges ett överraskande slut som vrider och vänder på sig så mycket att den fräckt och underbart nog tar dig på sängen. Vi ombedes även av en berättarröst under eftertexterna att inte förtälja upplösningen för någon som ännu inte sett filmen.

Vändningarna i utvecklingen fängslar oss ju mer tiden går då vi försöker vara listiga att komma fram till svaret innan filmen. Mest underhållande är emellertid den kvicka relationen mellan Sir Wilfrid och miss Plimsoll men det är den spännande och inte minst välspelade komplotten som läggs upp för oss som håller de grå cellerna i schack. Det är svårt att inte sätta fullpott vad gäller betyg – kanske blir filmen lite väl vitsig och humoristisk för sitt eget bästa. En liten brist vad gäller få flerdimensioneriga karaktärer och obalans mellan rättegång och fokus på Sir Wilfrid. Vissa scener blir även lite väl dramatiska – de borde istället ha dämpats ned en smula och gjorts smidigare. Annars kan jag inte ösa nog med superlativ över denna absolut ypperligaste Agatha Christie filmatiseringen, som en röd tråd av humor gör Åklagarens vittne till en kulinarisk fest.

”If you were a woman miss Plimsoll, I would strike you”

Betyg 10

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.