Filmkultur

Alfie

När förstår filmbolagen att de inte gör något gott när de öser på med nyfilmatiseringar av gamla favoriter? Nu har…

När förstår filmbolagen att de inte gör något gott när de öser på med nyfilmatiseringar av gamla favoriter? Nu har det kommit till Alfie, en film som blev endast måttligt populär hos både kritiker och publik. Klagomålen har främst riktats mot, inte oväntat, det onödiga i att göra en nyfilmatisering av en gammal klassiker. Den kan inte heller stå upp mot originalet när Jude Law har axlat Michael Caines gamla roll. Men om man bortser från denna och ser på Alfie anno 2004 versionen utan några förutfattade meningar är den faktiskt klart godkänd. På sina egna villkor, är filmen stylish, med snyggt foto, och dugligt agerande och använder sig av ett filmgrepp jag är lite förtjust i – aktören pratar med kameran.

Så vad handlar det hela om? Alfie är en limousinchaufför som lever ett värderingslöst singelliv med många ytliga och sexfyllda relationer. Nästan alltid väldigt kortvariga. Ett liv Alfie trivs med att leva, fast han avslöjar för oss att han också söker efter kärlek och inte bara sex, men snart så börjar konsekvenser att visa sig när han har sex med sin bästa kompis ex-flickvän. Han börjar fundera på om vad det hela egentligen handlar om…

Law är definitivt charmig nog som Alfie, med det vill jag inte säga att han är någon Michael Caine, men absolut nog för att sälja karaktären och önska en att vara honom. Många igenkänningar poppar upp i Alfies monologer kring sina relationer och sin syn på det. De flesta killar vill nog vara som Alfie. Hans liv är dock inte så perfekt som det ser ut och han har inte alla svaren, men det verkar som han växer upp emedan han lär sig ett par tuffa läxor. Filmen är inte direkt gladlynt, vilket är förståelig med tanke på hur ensam Alfie verkligen är. Han har måhända den bästa tiden i sitt liv, men han är inte nöjd. Han betalar för sina misstag, och för en gångskull är hans hedonistiska livsstil inte en av dem, fastän men blir avtänd av det hela. Vi förstår nämligen poängen att Alfie har ytliga relationer inom de första minuterna, när han själv berättar det för oss för den delen. Regissören behöver inte trycka poängen i ansiktet på oss ad infinitum.

Vi vet redan från början att alla sidohistorier är döda trådar. De skapar lite intresse och intriger för den korta stund de tar upp av filmens tid, men gör inget banbrytande för filmen som helhet eller för karaktären. Innehållslös må den måhända kännas, men avslutningen ger en någorlunda tillfredställelse. Alfie och vi får inga svar, därav inga sedvanliga amerikanska sensmoralkakor. Nåja, en lagom dos åtminstone.
Originalet kom under fri kärlek eran, idag är synen på kärlek och sex en helt annan där den har ett lika stort pris som allt annat. Vilket är meningen med Laws film, och troligen en av anledningarna till att den inte lyckats så bra. Skulle vara kul med en bekymmersefri film nångång.

När det kommer till Alfies alla vackra kvinnor så måste sägas att Susan Sarandon är enastående, väldigt vacker för sina 58 år!, när hon levererar sin coup de grace, som den kvinna som lyckas få Law att känna lite extra. Marisa Tomei, övertygar oss inte varför Law är så intresserad av henne, eller i hennes son, i vad som liknar någon Jerry Maguire-aktig bihistoria. Alla de andra av Laws pinglor gör sig väl värt sitt jobb att vara vackra, jag har absolut inget emot att se alla dessa vackra kvinnor.

Alfie (1966) blev nominerad till fem Oscars, bl.a. för Bästa film, Bästa manus och Bästa manliga skådespelare. Alfie (2004) kommer inte att få några nomineringar. Knepet att prata med kameran tycker jag om, men det gör i längden inget gott för ett dramatiskt skådespelande. Detta märks på Law som har svårt att både känna och prata vänd mot en kamera. Det bryr jag mig dock inte så mycket om, det är bara kul när han vänder sig mitt i en scen och kommenterar.

Nu kanske det låter som att filmen inte alls är något att ha. Så är absolut inte fallet. Jude Laws charm räcker väl nog för att man ska trivas av filmen, och man faller för en del av hans extravaganta singelliv. Att följa honom i hans vardag och höra hans snack är väldigt underhållande. Det är även skönt att svaren inte alltid är så tydliga, men innehållet känns lite väl livlöst. Det händer inte så mycket i filmen egentligen. Så när ridån slutligen går ned så är man lika undrande som Alfie, och ställer mig frågan till filmen: ”Whats it all about…?”

Betyg 6

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen