Stridsplanet Galactica

|

Vid decennieskiftet mellan 1970- och 80-talet kom det en uppsjö av sciencefictionplagieringar och efterapningar som ville kassera in på Stjärnornas krigs (1977) astronomiska succé. De flesta av försöken har försvunnit i filmhistoriens förrädiska svarta hål av glömska – men någon som lyckades var Glen A. Larson (ingen svenskättling) när han skapade tv-serien Stridsplanet Galactica. Detta tvåtimmarslånga pilotavsnitt gick upp på biograferna i Sverige och var en av en handfull filmer som visades med ett speciellt ljudsystem som kallades Sensurround, där jättelika bashögtalare utplacerade i salongen skakade om publiken när rymdskeppen passerade förbi på duken. För att vara en tv-produktion håller den förvånansvärt hög klass men så är effekterna gjorda av samma man som stod bakom Stjärnornas krig. Detta kanske bidrog till att George Lucas fann den lite väl lik och bestämde sig för att stämma producenterna till serien.

Genom medlaren Baltar, en av de valda 12, har mänskligheten äntligen ingått en fredspakt med de onda Cylonerna. De sex stridsplaneterna Galactica, Atlantia, Pacifica, Triton, Acropolis och Columbia har samlats för att möta dem i en fredsceremoni, men när bröderna Zac och Apollo på en rutinflygning upptäcker en hel flotta av cylonskepp blir sanningen klar. Tack vare en snabb motattack av Galactica lyckas undan som enda överlevande av stridsplaneterna, samtidigt som deras hemplaneter alla förstörts i en smygattack. De överlevande samlas ihop till en lång konvoj och beger sig av genom galaxen i ledning av kommendörkapten Amada för att hitta deras nya hem, en mystisk planet kallad ”Earth”…

Att det är ett pilotavsnitt för en tv-serie blir lite väl tydligt i den något corny dialogen och agerandet. I sann prolog anda utvecklar sig handlingen även väldigt snabbt för att låta serien sparka igång, något som medför en inte allt för djup handling och plötsliga hopp i tiden som är vanligt just i tv-serier. Att serien emellertid gör referenser till gamla civilisationer i design och kostym är både kul och intressant.
Rent tekniskt håller den som förstått nästan i samma klass som Stjärnornas krig. En effekt att notera är att de även gör samma ”misstag” genom att låta en kakofoni av ljudeffekter forsa genom högtalarsystemet i rymdscener – vilket självfallet i verkligheten skulle ha varit tyst som synden då det inte existerar något ljud i vakuum. Att ingen av manusförfattarna hade någon vetenskaplig bakgrund kan ju ha varit en förklaring till denna brist av realism, men tänk er in hur scenerna skulle ha framstått utan lasrarna och det signifikativa ljudet av flygande stridsskepp förbi kameran.

Jag får en nostalgisk klump i halsen ögonblicket när Dirk Benedict svajar in i bild som Starbuck, i mitt minne för alltid ihågkommen som ”Face” – ni vet, den charmanta kvinnotjusaren och ex-veteranen i kult tv-serien ”The A-Team”. Pappa Ben Cartwright från Tv-serien ”Bonanza”, Lorne Greene, är suverän som auktoritet, när han med sin mustiga röst iklär sig rollen som kommendörkapten Amada. Ett annat roligt ”återseende” är en ung Dr. Quinn, Jane Seymour, som spelar mor, och kärleksintresse för Apollo, till ett av de mer hemska barn jag sett på film. Inte så att han är elak, tvärtom, varje gång han är i bild blir man sockerskadad av sötsliskigheten när han springer iväg efter sin hund eller lyser upp av beundran för stridskepp – det riktigt ryser i mig bara vid tanken på hans replik ”I wish he could be my daddie.”. Manuset är för huvuddelen av ensemblen endast en restriktion för deras annars välartade talang, där den som klarar sig bäst är huvudrollsinnehavaren Richard Hatch som Apollo.

Skurkarna Cylonerna, metallsoldater signifikativa genom deras fluorescerande röda ljus på hjälmen, funkar som stereotypisk hotfull sci-fi arme. Att de just är, vad jag förmodar, metallrobotar hela bunten förutom en oidentifierbar ledare får än att undra vad Cylonerna egentligen är för ett släkte. En effektiv fast enkel indelning av vilka som är de onda, fastän även politikerna får sig en törn.

Den pompösa fanfaren till ledmotiv är ruskigt pampigt och effektivt, som jag utan tvekan skulle placera på en greatest hits samling av sci-fi ledmotiv.
Men tiden har tagit sin tand på Stridsplanet Galactica och då hårdast på agerandet och det naiva men talande manuset. Vi kanske inte kan förvänta oss mer från en 70-tals science fiction produktion för tv, men med ett par mer finslipade manusförfattare kunde det ha blivit mycket bättre. Det vill inte säga att historien fortfarande inte är tilltalande och underhållningsvärdet inte är tillräckligt för att jag ska rekommendera den till en rymdsugen cineast.
Faktumet att serien idag är kultförklarad och att den nyligen återupplivades i en uppdaterad version gör det bara tydligt att Stridsplanet Galactica fortfarande är en lysande stjärna på sciencefictionhimmelen.

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.