Fråga mig vad Rosebud betyder, vem som är mördaren i Fredagen den 13:e eller hur många skott Dirty Harry egentligen sköt. Jag är ledsen, men jag kommer inte att svara på det – för det skulle nämligen vara en spoiler.
För ett par år sedan skrev Fredrik Strage en krönika om spoilers och nu är det min tur. I sin krönika beskrev herr Strage vad han fann var en anti-spoilerhysteri och drar som exempel ett flertal då aktuella filmrecensioner, bl.a. av Inception, där vissa recensenter varit lite väl öppenhjärtiga vad gäller handlingsbeskrivningarna och reaktionerna som uppstått därefter. Om jag också var en interneth8er skulle jag säkert också mailat ett ramaskri, vad jag istället gjorde var att inte läsa någon recension förrän jag sett filmen. Vi spoilerfobiker lever nämligen farliga liv. Jag sa det – jag är en spoilerfobiker och för sådana som oss är recensioner bland det farligaste vi vet, men också något som vi snabbt lär oss att undvika. Nej, farligast är något helt annat. Biotrailers.
Länge trodde jag att jag var ensam om att trycka händerna mot öronen och stirra ned i golvet medan jag hummar tyst för mig själv när de obevekliga trailerna spelas upp innan filmen jag faktiskt betalat de dyra biopengarna för att se ska börja. Därför log jag tyst för mig själv när jag läste en intervju i DN med Fares Fares om hur det är när han går på bio:
När trailrar visas för kommande filmer blundar Fares Fares och håller för öronen. Så till slut, när filmen börjar, kan han slappna av. Proceduren upprepas varje vecka och känns även igen när han ser hyrda dvd:er på platteven hemma. Vid enstaka tillfällen får vänner göra honom sällskap i soffan, men skulle de börja läsa på baksidan av fodralet innan eller under filmens gång, lyfter Fares Fares en förbannad blick och levererar en rejäl avhyvling.
Det var som jag att läste en intervju med mig själv, bortsett från att jag inte är en skådis med en lillebror till regissör som kastar bort sin actiontalang på mediokra komedier. Jag läser själv aldrig på baksidan av fodralen och även om jag inte ger en rejäl avhyvling om en vän läser baksidan så kastar jag definitivt ett besviket och ont öga.
Samtidigt så älskar jag att hålla mig ajour med vad som händer i filmvärlden och det är där jag framförallt måste hålla mig på min vakt. I dagens Internetsamhälle är det nämligen fara och färde vid varje digital korsning för att man ska stöta på en spoilerfylld ryktesspridning. Värst i de fallen är när man i godan tro sitter och läser på Ain’t It Cool News och en mindre empatisk skribent avslöjar en plottwist redan i rubriken. Hur mycket jag än skrubbar mina ögon med flytande asbest så har det inpräntats i mitt huvud. Det är vid dessa tillfällen jag önskar att jag kunde göra en Eternal Sunshine of the Spotless Mind på mig själv och radera alla avslöjande detaljer jag motvilligt tvingats på.
Ett av de mest retfulla exemplen i min egen vardag är Kevin Smith som jag följer diverse podcasts med och som har en frustrerande ovana att exklamera ”Spoilers!” först när han kommit halvvägs i att avslöja hela handlingen till en film för att, utan att ta ett nytt andetag, fortsätta yppa varje intressant detalj och twist. Oftast hinner jag inte slita ut in-ear lurarna ur öronen innan det är försent och till följd känner mig våldtagen på min fria vilja.
Tyvärr finns det människor där ute som får en kick av att reta oss spoilerfobiker vilket yttrar sig i allt från enkla gliringar till hädiska t-shirts. Hur mycket jag än försöker undvika recensioner, dvd-omslag, Facebook-länkningar, överhöra spoilerfyllda samtal på tunnelbanan eller en naiv vän som slänger ur sig slutet på filmen jag precis bokat biljett till så är det en snårskog jag lever i. Nej, livet som spoilerfobiker är absolut inte lätt.
