Filmkultur

Blow up – Förstoringen

Italienska regissören Michelangelo Antonioni slog igenom internationellt med Blow up – Förstoringen (1966) – som var hans första engelskspråkiga film…

Italienska regissören Michelangelo Antonioni slog igenom internationellt med Blow up – Förstoringen (1966) – som var hans första engelskspråkiga film och gick vidare till att nomineras till en Oscar för både Bästa regi och Bästa originalmanus.
Antonioni var en man som var fascinerad av abstrakt konst och design, färger, foto och det glittriga syndfulla livet i hjärtat av party London på 60-talet. Blow-up är en dokumentation av dåtidens London, ett åskådliggörande av erans mode, fester, musik och inte minst dess artificiella livsstil. Med filmen skapade Antonioni uttrycket Swinging London, och var en av de första seriösa filmerna där det röktes marijuana. Något som var väldigt chockerande 1966.
Tiden var i början av Vietnamkriget och med en hippievåg som svepte över världen. Vi introduceras till huvudkaraktären ”Fotografen”, som aldrig ges ett riktigt namn i filmen, men som fått namnet Thomas. Han är fascinerande som huvudkaraktär då han är sexistisk, nonchalant, tämligen odräglig och inte minst arrogant. En politiskt korrekt power-male som inte har några etiska eller moraliska skrupler. Under en promenad i parken med sin kamera tar han i smyg ett par bilder av ett romantiskt par. När kvinnan får reda på det och nästan besatt försöker få tag på bilderna så börjar nyfikenheten och misstankarna stiga hos Thomas. Vad hände egentligen i parken?

Blow-up innehåller flera av filmhistoriens mest kända scener. Men så består filmen också mer av nyckelscener snarare än ett helgjutet narrativ, där det är öppet och menat att tolkas djupare. Först har vi den första fotosessionen mellan Thomas och modellen Verushka som mer ter sig som en älskog. Sedan kommer en av de viktigaste scenerna i filmen – där Thomas besöker bekantskapen Bill som är konstnär. Här får vi ta första del av filmens egentliga röda tråd. Bill förklarar att tavlorna inte betyder något när han målar dem, det är efteråt som han hittar något att fästa sig vid. ”It’s like finding a clue in a detective story.”
Parkscenen är startskottet för den stora kriminalgåtan som leder till den mest kända scenen – förstoringen. Lägg märke till att den vinkel vi får se, är inte densamma som ur Thomas kamera. Viktigt om man ser efter kontinuitetsproblem.

Tempot är konsekvent långsamt och vi hör lite om någon alls musik, det är inte en lätt film med sina vaga händelseförlopp och osympatiska karaktär. Inte heller ger Antonioni oss några ledtrådar, vi får aldrig veta mordintrig, motiv eller några andra bevis än fotona. Ändå sitter vi spända och nyfikna, för vi vill veta lika mycket som Thomas vad som hände. Vi vill också finna en mening. Och det är detta som är filmens röda tråd och styrka – en kommentar till verklighetens tvetydighet och de fotografiska möjligheterna att fånga den. Men framför allt att mening är social, inte individuell. Något som poängteras med filmens sista scener, men också när Thomas är på en livespelning (med bandet The Yardbirds som Jimmy Page och Jeff Beck var med i på den tiden), och sliter tag i en trasig gitarrhals som alla i publiken vill få tag på. Men väl ute och ingen vill ha den längre, slänger han den ifrån sig. Ingen mening utan kontext.
Mången spaltmeter har även skrivits om de sista minuterna i filmerna som är de mest abstrakta och svårtolkade.

Som ni förstår är det en film som recensenten själv djupdykt i. Självfallet går det att fångas av dess mer ytliga aspekter, varandes en del av en aktuell beskrivning av Swinging London som innehåller en sexuell rättframhet som, dittills, aldrig setts i kommersiell film. Det var den första stora studiofilmen som visade ”full frontal”-nakenhet och pubeshår – i omkring en halvsekund– men tillräckligt för att noteras. Samtidigt var det en konstfilm som gjordes under en Hollywoodstudios baner.

Antonioni representerar den nya vågen inom italiensk film. Efter Blow-up skulle nästa film bli Zabriskie Point (1970) där Antonioni ville visa den materialistiska, rebelliska och aggressiva amerikanska livsstilen. I båda får vi ta del av hans fallenhet för färger – han var t.ex. inte nöjd med gräsets nyans i Blow-ups slutscen, så han sprayade gräset grönt och filmade om scenen. Bildspråket är annars väldigt stilistiskt, med flera djupfokusscener och fotoestetiska bilder.
I rollerna ser vi David Hemmings (1941-2003) som Thomas, en engelsk aktör som aldrig fick det genombrott han förtjänade. Istället förpassades han ofta till biroller i filmer som Barbarella (1968), Profondo rosso (1975) där han hade huvudrollen, och bland det senaste innan han dog var en mindre roll i Gladiator (2000). Vanessa Redgrave ser vi som den mystiska kvinnan i parken, som skulle få sitt genombrott ett decennium senare. För Hemmings är det hans livs roll, och det är nästan skam att hans okända status motverkar att lyfta fram filmen.

Blow-up är en häpnadsväckande gåta om perception kontra verklighet. Inte bara det, utan en snygg, stilistisk studie, en dokumentation av en era av liberala rörelser för droger och sex, men inte minst en kommentar kring vårt sökande efter mening, och hur mening skapas.
Essensen skulle kunna uttryckas som det kära gamla uttrycket: om ett träd faller i skogen men ingen hör det, låter det nåt då?

”It looks like one of Bills paintings”

Betyg 10

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen