Filmkultur

Bombay Dreams

En riktig svensk biohöst ser det ut att bli med filmer som Populärmusik från Vittula, Så som i himmelen och…

En riktig svensk biohöst ser det ut att bli med filmer som Populärmusik från Vittula, Så som i himmelen och nya skräckisen Strandvaskaren redan här. Efter att ha blivit bjuden på norrländska lantishistorier, skönsjungande körer, rysande mördare och lite allmänt ungt vuxenliv i Fröken Sverige och Babylonsjukan passar det bra med en skåpa humoristisk ungdoms- och familjefilm i det allt mer tilltagande mörkret. Och det är precis vad Lena Koppel bjuder oss på med Bombay Dreams. Ett livat spektakel som sätter färg och värme till hösten.
Bombay Dreams handlar om tonårstjejen Ebba och hennes bästis Camilla – om livet i skolan, simträningen, kärleken till Erik, hatobjektet Katja och alla hopplöst töntiga killar. När Ebba en dag hittar ett brev från sin biologiska mamma i Indien, ett brev som hennes mamma gömt, börjar hon tillsammans med Camilla i hemlighet planera en resa till Indien…

Idén till filmen kom till när regissören och manusförfattaren Lena Koppel en kväll såg en tv-dokumentär om svenska adoptivbarn. Hon hade länge velat göra en underhållande film om ungdomar, nu bestämde hon sig för att göra en mer nyanserad bild av hur det är att växa upp som adoptivbarn. Som adoptivmamma till en pojke från Thailand visste hon att allt inte bara var elände, som det porträtterats som i dokumentären.
Härligt är det att se svensk film blomstra, när vi nu får se nya filmer inom ett flertal genrer. Lena Koppel har med Bombay Dreams gjort något så udda som att korsa svensk ungdomsfilm och Bollywood. Vi får se huvudkaraktärerna dansa i indisk miljö till indisk musik. Borta är även den gråa jobbiga svenska vardagsrealismen som mest bara gör en deprimerad med sin svarthet. Bombay Dreams är en färgstark, humoristisk och spännande historia om kärlek, identitet och att vara tonåring.

Innan jag kastar in allt för många positiva adjektiv vill jag först påpeka något som är allt för vanligt i ungdomsfilmer – nämligen onaturliga och pinsamma dialoger mellan tonåringarna. Koppel har klarat sig bättre än många andra med att skriva dialoger som inte får det att rycka i ansiktet när man hör dem, men mycket av klagomålet ligger i hur de framställs.
Rollen som Ebba spelas av nykomlingen Gayathri Mudigonda, som å ena sidan är vacker, men som tyvärr märks väldigt tydligt att hon inte kan agera. Främst så känns majoriteten av hennes dialoger onaturliga, utan större närvaro av någon vidare känsla i det hon säger. Hennes underhållande och minst sagt egensinniga och färgrika kompis Camilla, spelad av Nadine Kirschon, lyckas bättre, vilket kan förklaras av en större erfarenhet, men även här så är resultatet inte helt tillfredställande. Tyvärr gör dialogen och underprestationerna att en annars mysig film får en sämre helhetsbild och sänks ett snäpp.
Ebbas ensamstående mamma spelas suveränt bra av Sissela Kyle, som framställer Anita som en oerhört förstående och mysig mamma, men som är mänsklig och har sina fel. I rollen som Camillas pappas ser vi Peter Dalle, en av Sveriges främsta, roligaste och inte minst begåvade filmskapare idag, som gjort klassiker som Yrrol (1994) och senast Skenbart – En film om tåg (2003).

Visst så känns skolscenerna och tonåringarna ofta lite väl stereotypiska och fåniga på det sätt bara en vuxen kan porträttera dem som. Nu görs det emellertid med den okomplicerade avbilden som vi är vana med i amerikanska filmer. På så sätt är Bombay Dreams en uppfriskande svensk film, en mysigt härlig vitamininjektion i den annars så stela svenska filmen. Koppels manus är inte alltid så tätt, dialogerna onaturliga och filmen har ofta lite väl osannolika scener och händelseförlopp men hon har gjort en film man blir glad av. Vad den åtminstone har gjort är att återuppväcka mitt hopp för svensk film.

Betyg 6

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen