Så var det dags för ännu en usel direkt-till-video-uppföljare. De blodröda floderna var måhända ingen extraordinär thriller, men den kändes fräsch, var välregisserad och hade en suggestiv story. Denna gång har ingen annan än Luc Besson kastat ut sig en banal techno-thriller som blandar religiösa teman, gamla hederliga übermensch nazister och new age hippies i en salig röra.
Vi som ändå haft lite hopp för Luc Besson får helt enkelt bita ihop när den hundrädde kommissarien Pierre Niemans är tillbaka. En man har hittats inmurad i en cellvägg på ett kloster. Niemans börjar undersöka fallet som snart visar sig bli en våg av rituella mord där offren har blivit korsfästa. Han slår sig ihop med unge polisen Reda, som blir inblandad efter att en munkklädd man försökt döda en förvirrad Jesus lik människa som Reda plockat upp på gatan. Tillsammans med en specialist på kristen mytologi avslöjar de en mystisk grupp som kallar sig ”Angels of the Apokalypse”.
Religion och ockult är alltid ett intressant ämne, i rätt händer det vill säga. Nu blir det mest löjligt när det står så tydligt att den enda ursäkten till ämnesvalet är den spännande ytan med artefakter och övermänskliga män i kåpor. Någon form av vettig substans har Besson inte orkat med. Samtidigt har all teknisk trovärdighet försvunnit – avancerade röntgenmaskiner som scannar av väggar används nu i polisarbetet. Helhetsmässigt är handlingen full av motsägelser, gigantiska hål i logiken och scener som endast finns där för att vara effektfulla men egentligen bara är löjliga.
Dialogen är som allt annat klichéfylld och skämmig. Taskiga dataeffekter har lagts in. Kameran är rörig, ljussättningen ständigt artificiell och bildmässigt följer den allmänna typmallen för en dålig b-action i MTV stil. Ni förstår typen.
Vad som mest är vämjeligt är inte de logiska hålen, den nya orealistiska vinklingen eller den allmänt tillgjorda handlingen utan hur den filmen igenom försöker kopiera sin föregångare. Att fortsätta på samma bana finns det inget konstigt med i en uppföljare – men när listan kan göras lång med attribut som återanvänds och överdrivs kan man inte annat än rygga för det. Vi börjar med att ges ett omotiverat slagsmål, en förnimmelse av Vincent Cassels lilla spel med nynazister. Slagsmålet pågår allt för länge (vilket är ett genomgående drag i filmen) och tycks bara än mer sadistiskt. Det utförts av Jean Renos nya unge gatusmarte kollega som i sig är en härmapa av Cassels karaktär. Lägg där till en jakt på en huvförsedd bov så hittar vi ett till igenkännande mönster. Fast denna gång pågår jakten i all oändlighet – med en bov som är ännu mer övermänsklig.
Just på grund av detta känns det synd apropå Jean Reno, som är det enda kända ansiktet som hängt kvar till De blodröda floderna 2. I rollen som skurk ser vi ingen annan än gamle vampyren Christopher Lee. Man borde väl tycka att han borde klara att hålla sig borta från dessa bottennapp, efter framgångarna med både Sagan om ringen (2001) och Star Wars II – Klonerna anfaller (2002). Överraskande är emellertid Lees vältaliga franska. Han kan alltså göra dåliga filmer på båda sidor av Atlanten. Om Benoît Magimel som spelar Reda kan inget annat sägas än att han inte är någon Cassel, varken talangmässigt eller på film.
Vad De blodröda floderna hade, saknar dess uppföljare. Istället får vi en film att vämjas över och som Jean Reno borde ha hållit sig borta ifrån. I ett skrattretande sidospår får vi ta del av Bessons drogliberala sida när filmen lyfter fram amfetaminets underbara egenskaper. Vad ambitionen var är klar: En häftig actionfilm med samma ingredienser som sin föregångare. Repetera med måtta, är mitt råd till regissören Oliver Dahan. Nu blir domslutet det allra hårdaste. De blodröda floderna 2 är definitivt inget att ha.
