Paul Kersey är ingen lyckosam människa. Inte bara mördades hans fru och fick sin dotter våldtagen, nu blir han ännu en gång trakasserad av det lägsta skum som samhället kan frambringa. Kerseys hämnardagar är över och händelserna i Death Wish (1974) ligger ett par år bakom honom nu. Kersey har börjat ett nytt liv i Los Angeles. Dottern Carol är på bättringsvägen i sitt chocktillstånd och Kersey själv har börjat dejta en blond radiojournalist. Hans existens krossas emellertid igen när ett gäng rånare våldtar och mördar hans hembiträde och sin dotter.
Föregångaren var en originell exploitationfilm, väl genomförd med en professionell resonans, fastän en relativt ytlig inblick i moralen kring öga för öga. Den innehöll en intensiv men minimalistisk prestation av Charles Bronson och skicklig självsäker regi av Michael Winner. I jämförelse är Death Wish 2 en typisk uppföljare. Den tar vad originalet hade och fördummar det för att mjölka lite cash från franchisen. Förutom Bronson som arkitekten Paul Kersey återvänder ett par andra karaktären för att erbjuda åtminstone någon knutning till första filmen. Karaktäriseringen och motivationen för skummet ges ännu mindre tanke, de existerar endast för att visa hur hemska och dekadenta det lägsta av det lägsta i samhället kan vara.
Tillskillnad från originalet går ingen tid åt att se Kersey begrunda över sina handlingar, utan skrider helt sonika till verket och blir då samtidigt visad som en simpel mördarmaskin. Samtidigt har våldskildringen totalt gått överstyr. De obehagliga våldtäktsscenerna pågår i en oändlighet där man ibland får intrycket att Winner nästan regisserar en pervers porrfilm. Nog är nog. Här är det lätt en film att peka på när det talas om skolskjutningar och gatuvåld. Hur påverkar de omotiverade utdragna våldtäktsscener och våld utan eftertanke dess tittare? Själv finner jag att dessa våldsamma, nihilistiska och inte minst misantropiska filmer fungerar som katharsis – en sorts obekväm underhållning som gör att man när filmen är slut suckar av lättnad att det hela är över.
Detta frångår emellertid inte faktumet att Death Wish 2 är en film som inte bjuder publiken på någon form av värde. Försöket att imitera sin kassako blir bara löjeväckande, på samma sätt som våldsmännens överdrivna viftande med tungorna fråntar den all smutsig realism. Nu är det färgglada 80-talet som tagit över och tydligt blir att Michael Winner har regisserad en B-film rakt igenom. Borta är budskapet, en realistisk approach eller väletsat manus. Bronsons fru Jill Ireland som nya intresset Geri Nichols kanske inte var det bästa valet och det romantiska sidospåret är lite påklistrat. Nej, underhållningen ligger i att återigen få se Charles Bronson i rollen som hämnaren Paul Kersey, ännu en gång slå tillbaka mot samhällets botten. Fastän han genomgått en karaktärsförändring till det sämre kan man inte annat än heja på honom när han går underground får att en efter en jaga gängmedlemmarna. Att Bronson själv var 61 år vid den här tiden gör det bara än mer imponerande.
Återseendet av Vincent Gardenias förkylda New York polis Frank Ochoa, är ett välkommet ett. Fy skam att hans speltid är alldeles för kort. En av rånarna spelas dessutom denna gång av en yngre Laurence Fishburne. Tempot är i hög fart och actionsekvenserna är längre och koreograferade. Agerandet håller annars i klass som resten av filmen. Dvs. att man kan önska mer av den. Led Zeppelins Jimmy Page förser musiken fastän producenterna hellre skulle ha velat låta “Shaft” kompositören Isaah Hayes göra jobbet.
Death Wish 2 funkar endast i egenskapen som uppföljare. Den erbjuder tillräckligt mycket anknytning till originalet och tillfredställande action för att motivera en titt för den nyfikne. Att det sedan är en förvånansvärt dålig utförd kopia av både samma regissör och skådespelare är kanske ingen förvåning. Oturen förföljde Kersey i tre filmer till med ett par års mellanrum, med fortsatt låg kvalitet.
