En djävul till granne

|

Tom Hanks har inte alltid varit den seriösa Oscarvinnande aktören han är känd som idag. Under sina genombrotts år på 80-talet gick hans karriär upp och ned med snabba vändningar. Produktionerna bestod till största delen av halvdana komedier, ofta med ett annorlunda tema som i målet för denna recension. Regissören Joe Dante gjorde denna komedi mellan sina två största succéer, Gremlins-filmerna, och med sin vana trogen satte han sin egen speciella stämpel på filmen.
Som brukligt får vi se filmbolaget Universal Pictures logga, en roterande jordglob, sedan fortsätts det till vår förvåning med kamerans snabba nedfart mot dess yta för att tillslut lämna oss på den gata som är målet för filmens handling. Ett snyggt metafilmiskt grepp som på ett roligt sätt gör oss medvetna om att det är en film vi ser på. Möjligtvis också en efterapning av John Landis En prins i New York (1988) som använder sig av en liknande inledning, då till Paramount Pictures logga.

Ray Peterson (Tom Hanks) har valt att semestra hemma en vecka, men hans grannar drar in honom i en paranoid spionerihistoria mot de nyinflyttade Klopeks som Ray faktiskt måste erkänna, beter sig mycket underligt. Inte blir det bättre av att han en natt får se dem stå och gräva på sin baksida…

En djävul till granne är en relativt liten film i dynamiska mått. Hela handlingen utspelar på denna återvändsgren av gatan. Engelska originaltiteln The ’Burbs, en förkortning för ”suburbs”, förklarar att filmen handlar om den amerikanska förortsmänniskan.
Den som klipper gräsmattan för 800:e gången. Är misstänksam och paranoid mot sina grannar, kanske en kvarleva från 50-talets kommunisthysteri. Detta får vi förklarat för oss av inte bara handling utan av karaktärerna själva. Flera poäng får vi ta del av när Dante drar myten om förorten till det yttersta. Ibland blir det lite ansträngt, men också ryms det underhållande scener. Detta tack vare Joe Dantes stilgrepp på sina filmer.

I en typisk Dante film får realismen ofta lämna plats för fantasin. Ett tilltag som jag med förtjusning tar emot. En djävul till granne är inget undantag, men på grund av ett mediokert manus så blir det inte lika lyckat som vanligt. Dante får inte helt fart på komedin, som ibland får dras med billiga skämt. Jag kan dra ned det negativa till två starka punkter; de kufiska karaktärerna som lever på gatan är stundtals underhållande men oftast irriterande och ologiska. Man hade hopp att Tom Hanks huvudrollskaraktär skulle stå på ens egen sida, men när han själv faller för orimligt agerande tappar man tråden lite. Andra synpunkten gäller vad filmen försöker göra av spänningstråden, visst blir man nyfiken på den underliga familjen Klopek men vissa av grannarnas jobbiga agerande tar bort uppmärksamheten. Dante lyckas emellertid vända på steken med slutet som gör mödorna halvt värda. Intressant tillägg är att det filmades tre slut till filmen, det andra finns att skåda på vissa DVD utgåvor medan det tredje aldrig har visats officiellt.

Förutom Tom Hanks ser vi Carrie Fisher som hans fru, Bruce Dern, Rick Ducommun, som grannar. Dante använder sig som vanligt av sitt stall av återkommande skådespelare; Corey Feldman (Gremlins (1984), Stand by me (1986)) i en biroll, medan Robert Picardo och den alltid förekommande Dick Miller bara syns ett fåtal minuter. Inga storbravader av skådespeleri fastän Hanks alltid är bra, och Bruce Dern och inte minst Henry Gibson som en i Klopek familjen gör bra ifrån sig.

Ett annat typiskt Dante grepp är ett genomgående tema av intertextualisering, vi hittar mängder av filmreferenser. En scen är en rak hyllning till Sergio Leone där både musik är lånad från Once Upon A Time in the West (1968), och hans stil är kopierad. Annars så har filmen en genomgående bra musik, och en snygg scenografi.

Jag erkänner att jag är svag för Joe Dante, men vad kan man säga om mannen som gjorde Gremlins-filmerna samt den härliga 80-talsrullen 24-timmarsjakten (1987). Men En djävul till granne är en av de sämre Dante filmerna. Upplevelsen är inte alls lika nöjsam som jag hade hoppats. Med det vill jag inte säga att den är rakt igenom dålig. Om man bortser, speciellt från grannen Mark, så är det en smårolig historia om förortsmänniskan och knäppa människor. De typiska Dante elementen av referenser och fantasifulla inslag hjälper till att bära upp filmen till ett underkänt betyg. Med sin osannolika absurda handling blir det ändå en tämligen underhållande film men lätt förglömd.

Betyg 4

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.