På det sköna pastellfärgade och miljömedvetna 1980-talet så var det bara en man som regerade när det gällde att göra kvasipsykologiska hjärtevärmande/humoristiska tonårsfilmer. Sixteen Candles (1984), Breakfast Club (1985) och Pretty in Pink (1986) är alla idag kultfilmer och arketyper för hur en äkta teenflick ska fungera. Inte så konstigt då att mannen ifråga – den eminente John Hughes – har inte mindre än blivit en av 80-talets stora filmikoner. Att han sedan även skrev manus för de prima Ett päron till farsa– och Ensam hemma-filmerna gör det hela inte sämre. En av hans ofta förbisedda men ändå paradoxalt nog mest populära filmer är Fira med Ferris som med sin karaktär Ferris Bueller inte bara spann vidare en egen tv-serie utan också har blivit en av recensentens favoritkaraktärer med sin sköna attityd. Mycket tack vare att Hughes använder sig av det postmoderna filmknepet att låta Ferris prata med kameran.
Skoldagen gryr och Ferris Bueller (Matthew Broderick) ligger sjuk i sin säng. Föräldrarna befaller honom att stanna hemma ifrån skolan idag och ta det lugnt. Något som skulle ha varit passande om det inte varit så att Ferris inte alls är sjuk, något som hans avundsjuka syster vet om. Istället har han planerat att utnyttja varje minut av sin nyvunna ledighet på bästa möjliga sätt. Genom övertalning och snillrikhet får han ut sin flickvän från skolan och hoppar tillsammans med bästisen, apatiske Cameron (Alan Ruck), i dennes fars Ferrari och far in till stora staden. Det ska bli en dag de sent kommer att glömma.
Med en förvånansvärt simpel historia lyckas Hughes skapa en 96 minuters nöjesresa. Ibland banal, ibland onödigt psykologisk, men nästan alltid kul. Som helhet tar han ut svängarna mer jämfört med tidigare och med ett mindre seriöst förhållningssätt
Hela Breakfast Club var en uppvisning av kvasipsykologiska resonemang, där de stereotypiska karaktärernas problem visade sig både klyschiga och lättlösta. Men det funkade! I Fira med Ferris har den belastningen lagts på Rucks karaktär Cameron som lider av apati på grund av känslokalla föräldrar – hans far bryr sig mer om sin Ferrari än om honom – vilket gör honom ett lätt byte för att Ferris att dra med ut på upptåg. Rättare sagt är filmens egentligen enda sega punkt när Cameron blir, vad de tror, katatonisk och filmen blir lite mindre lättsam för en stund. Annars lyckas Hughes snyggt balansera in moment där trion reflekterar över framtiden. Vad ska hända med deras vänskap när skolan slutar och alla går sina egna vägar?
Matthew Broderick är inte och kommer aldrig att bli en stjärna. Han har helt enkelt ingen pondus eller något brett register för att blir någon Tom Cruise. Bäst passar han med sin limiterade förmåga i dessa lättsamma komiska roller som i WarGames (1983) och Godzilla (1998). Men det var genom Ferris Bueller som han tillsammans med John Hughes skapade en karaktär som står genom tiden.
Medan Alan Ruck, som då var trettio år, kan tyckas lite väl gammal för sin roll visar han att han klarar av att vara en god motpol till den nonchalanta Ferris. Mia Sara, som Ferris flickvän Sloane, får inte så mycket att göra men gör sitt jobb som vacker och söt. Jennifer Grey är bra som förbisedd syster till Ferris som får se på medan brorsan får all beundran.
Sanningen å säga: vem vill inte vara Ferris? Filmen är både naiv och simpel, men med sin distanserade humor och fantasieggande utflykt efter att inte ta livet så seriöst blir det en njutbar resa. Visst så daterar musiken, kläderna och den typiska tyranniska rektorn, djävulskt spelad av Jeffrey Jones, som har en nål i ögat för Ferris. Men när soundtracket är riktigt välljudande och historien så idealistiskt feel-good, så gör det inte så förfärligt mycket. Idag då det är vanligt med vulgära sexplumpna tonårskomedier är det skönt att kunna luta tillbaka och få genuint rolig och avslappnad underhållning i form av Fira med Ferris.
