För många är Hongkong-action något oförståeligt, i vissa fall även barnsligt. Finns det något nöje att se på människor som sparkar, slår, hoppar, och lyckas hålla sig längre i luften än en groda på styltor. Efter ”Matrix” (1999) så har allt fler öppnat ögonen för dessa filmer, och för mig var det just ”Fong Sai Yuk” som öppnade mina. Ögonblicket var väl valt, en månad efter att jag varit på bio som alla andra och sett hur Keanu Reeves sprang på väggar. Knappt hade filmen börjat förrän det slog mig att ”Matrix” kunde slänga sig i väggen! Här fanns de verkliga kung fu slagsmålen som man ville se. Fantastiskt att se Jet Li springa på väggar och utföra akrobatiska konster i luften. Något Hollywood aldrig kan replikera är ärligheten i stridsscenerna, dessa människor kan sina saker. I Hollywood är nittio procent filmtricks.
Ibland kan det för utomstående tyckas att Hongkong filmers handling inte skiljer sig nämnvärt från varandra. Det sparkas, slåss och svävas. Finns det verkligen något mer att hämta? Självklart finns de det, tack vare ”Crouching Tiger, Hidden Dragon” (2000) så har människor börjat förstå att även den sortens filmer kan vara av dramaturgisk kvalitet.
Den unga Fong Sai Yuk faller för den vackra dottern till en rik köpman som nyligen flyttat till Kanton. Hennes far, i ett försök att vinna inflytande i regionen och därigenom öka hans verksamhet, erbjuder sin dotter i giftermål till vinnaren av en Kung Fu tävling. Samtidigt får Sai Yuk reda på att hans egen far är medlem i det hemliga brödraskapet ”Röda Blomman”.
Hongkong-humorn är lite speciell. Jag kan lättast beskriva det som en ärlig fånighet med en smula överspel, vilket kan låta rätt avskräckande men som tvärtom är rätt tilltalande när man får klart för sig vilken nivå den ligger på. Varken är den avancerad eller selektiv. Snarare är humorn oerhört simpel och barnslig. Emellertid krävs det från tittaren ett öppet sinne som klarar sig från att vara enkelspårig, för Hongkong-humorn är långt ifrån den humor vi ser i Hollywood-produktioner. På ett positivt sätt är komiken befriad från tankearbete.
Det starka manuset av Kin Chung Chan är stöttepelaren som gör att filmen/filmerna är så lyckade som de är. Den hoppar från larvig humor till drama och tillbaka igen vilket skapar en oemotståndlig ton. Kin Chung Chan siktar även skämtet så brett att alla får en bit av kakan. Musiken måste även ges rum för beröm, ett sådant träffsäkert ljudspår är ovanligt. Speciellt i slagsmålscenerna är den så medryckande att man själv endast önskar att börja skutta på motståndarna.
Jet Li har sagt att Fong Sai Yuk är den karaktär som mest liknar hans verkliga personlighet av alla de roller han spelat. Fong Sai Yuk är även en väldigt lätt karaktär att tycka om, Jet Li spelar honom med ett ständigt leende på läpparna, och jag har onekligen sällan sett på maken en karaktär med sådan självsäkerhet.
Historien om Fong Sai Yuk fortsätter i en uppföljare som tar vid direkt där denna slutar. De spelades in efter varandra och är därför inte en traditionell uppföljare utan snarare en historia indelad på två kapitel. Vad som gör just dessa filmer speciella är komiken och självklart de fantastiska slagsmålscenerna. Handlingen är välbyggd, Jet Li fångar direkt den rätta andan hos sin självsäkra roll och gör en av sina bästa rollprestationer.
”Fong Sai Yuk” är därför i min smak en av de bästa Jet Li filmerna. Då menar jag de båda filmerna, som jag ser som en helhet. Roliga överdrifter, häftiga strider och en lättillgänglig komedi som är ett suveränt exempel på bra Hongkong-film. Med sin lyckade blandning av dessa egenskaper levererar den garanterad underhållning, men inget mer än så. Istället har vi underhållning på hög nivå!
