Filmkultur

French Connection 2

Fyra år efter att William Friedkins mästerliga French Connection, baserad på verkliga händelser, slagit stort och kammat hem fem Oscarsstatyetter…

Fyra år efter att William Friedkins mästerliga French Connection, baserad på verkliga händelser, slagit stort och kammat hem fem Oscarsstatyetter kom den fullt uppdiktade uppföljaren French Connection II, i regi av John Frankenheimer.
Denna gång får vi följa den hårdkokta New York polisen Jimmy ’Popeye’ Doyle in i lejonkulan som är Marseille, Frankrike, där han fortsätter jakten på knarkkungen Alain Charnier.

French Connection II förvånade mig hur välgjord som uppföljare den är. Nyligen avlidne regissören John Frankenheimer älskade originalfilmen, som med sitt dokumentärinspirerade bildspråk och gryniga realism banade väg för nya filmkonventioner i Hollywood. Så när han fick jobbet att regissera uppföljaren ville han fortsätta i samma realistiska tradition. Genom ett flitigt bruk av handkamera, som nästan förekommer i alla scener, får man känslan av att vara på plats. Kameran placeras ofta så att föremål i förgrunden hamnar lite ur fokus. Den gryniga realismen, där kulisserna är oerhört välgjorda, är det som gör filmen.

Nu är Popeye ensam i ett främmande land utan att kunna språket. På så sätt handlar filmen mycket om den alienation, främlingskap, som Popeye får utstå när han tvingas ta hjälp av den franska polisen i sin privata vendetta mot Charnier. John Frankenheimer hade bott i Frankrike i flera år, där han bland annat utbildad sig till kock! På så sätt var han exemplarisk för att filma denna polishistoria i Marseille. Majoriteten av filmteamet och aktörerna var fransmän, så den alienation som är en av de röda trådarna i filmen genomsyrade även inspelningen. Gene Hackman kunde inte franska själv. I en scen sitter han på en bar och försöker kommunicera med bartendern så gott det går, Hackman var då i tron att den andra skådespelaren inte kunde engelska och därför är dialogen dem emellan improviserad, så med det i förståelse blir den redan underbara scenen ännu bättre.
Filmens dialoger känns naturliga och verklighetstrogna då alla fransmän i filmen spelas av fransmän och pratar franska med varandra. Allt för ofta är detta inte fallet och försämrar filmer som annars var värda mer. Intressant är även att filmen inte är totalt uppdiktad, mycket av det som kommer fram om Jimmy ’Popeye’ Doyles förflutna och vad som hände med skeppningen de fick tag på i föregångaren är sant. Den dyrbara lasten narkotika som beslagtogs blev nämligen stulen direkt ut polisens förvaringslager. Vilka som stal den blev aldrig uppklarat.

French Connection II är indelad i tre akter. Den börjar spännande med Popeyes anländande i Marseille. Mellanakten är emellertid en halv seg och plågsamt parti om drogberoende, som både imponerar men också tynger filmen med sitt långsamma tempo.
Akten är intressant, verklighetstroget och ett excellent tillfälle för Gene Hackman att visa sin skådespelartalang och det heter duga. När Hackman nu repriserar sin Oscarvinnande roll blir filmen på så sätt och vis en enmansshow när hans kollega denna gång inte är med, och de franska poliserna är främlingar. Förvånansvärt nog fick Hackman inte en Oscarnominering för sin insats denna gång, något han definitivt var värd. Popeyes franska motsvarighet, Henri Barthelemy spelas av duktige Bernard Fresson som gör ett förträffligt jobb även han. Alan Charnier spelas återigen av spanjoren Fernando Rey, som inte kunde franska och därför blev hans franska dialoger dubbade.

John Frankenheimer är känd för att göra fantastiska biljakt/bilåkningsscener, vilket nästan bäst kan ses i Ronin (1998) men även i gamla Grand Prix (1966). Lite ironiskt då att French Connection II inte håller någon biljakt alls. Frankenheimer ville nämligen inte försöka kopiera vad Friedkin gjort i föregångaren och valde istället att göra en annan typ av jakt som på sitt eget sätt nästan är lika slående.

Filmen känns väldigt liten i skala substansmässigt. En enkel vendetta historia som utförs på excellent manér med intressanta sidospår om drogberoende och främlingskap. Det är Popeyes ensamma kamp mot narkotikasmugglarna. Den följer inte de sedvanliga uppföljartraditionerna och öser på med intelligensbefriade actionscener, utan denna har en smart historia, med en slående realism där filmteamet fått hjälp av både fransk polis och maffian för att göra det så verklighetstroget som möjligt, och som inte endast finns till för att kapitalisera på franchisen. Filmen gick inte dåligt på biograferna men blev heller ingen succé. John Frankenheimer lyckades ändå skapa en ruskigt bra film som inte försämrar French Connections ära.

Betyg 8

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen