Minority Report

|

Året är 2054. Washington D.C. Det har inte begåtts något mord i staden på sex år. John Anderton (Tom Cruise) arbetar för en avdelning inom polisen som tack vare tre människor som kan se in i framtiden och en teknologi att få fram bilderna tar fast mördare innan de utför morden. Systemet verkar felfritt och det är bara några dagar kvar innan det ska röstas om att bli nationellt. Anderton tror helhjärtat på systemet, men rollerna blir de omvända när de prekognitiva förutspår att Anderton själv ska mörda någon inom två dagar. Hans forna kollegor tar upp jakten medan Anderton själv försöker ta reda på vem mannen han ska mörda är och stoppa det innan det händer.

Jag förväntade mig inte mycket av Spielberg när jag klev in i biosalongen och satte mig ned med mitt popcorn. Med filmer som A.I. och Jurassic Park: The Lost World på senare år, så hade han förlorat mitt förtroende. Men jag mindes att han visste hur man gör ett äventyr, och kombinationen Steven Spielberg och Tom Cruise kunde bli intressant. Att filmen var en framtidshistoria baserad på ännu en bok av Philip K. Dick gav mig bara lite extra söt försmak. Phillip K. Dick är mer känd som författaren bakom Do Androids Dream of Electric Sheep (föregångaren till Blade Runner) och Total Recall.

Det här är absolut en av årets häftigaste filmer. Men det är inte bara en häftig action och science fiction rulle. Det är en intelligent film, med smarta vändningar och mogna tankar. Det börjar som ett science fiction äventyr, blir sedan en man-på-rymmen-film samtidigt som ett mysterium byggs upp. Lager på lager visas vi närmare sanningen, och man får en film noir känsla av historien. Det här ger även Spielberg en chans att vrida sin fantasi så att det knakar om det. Det är Spielbergs egen lilla lekstuga. Han ger oss många fantasifulla uppfinningar och bilder, t ex en sådan detalj som att figurer på ett paket frukostflingor dansar omkring och stojar. Special effekterna sätter filmer som Star Wars: Episode I och II i skamvrån, inte bara för att effekterna är otroligt välgjorda, utan även för sättet de används. Spielberg är ett geni inom filmkonst, och vet att special effekter endast ska användas för att förstärka och sätta färg på sin vision, medan den verkliga kakan är handlingen och karaktärerna.

Tom Cruise har vuxit till sig ofantligt sedan Top Gun– och Cocktail-dagarna. Tillslut har han blivit en riktigt duktig skådespelare. En kunskap som han visade i En vampyrs bekännelse (1994), och senast då han imponerade i thrillern Vanilla Sky (2001). Nu är han en actionhjälte och aktör man kan förlita sig på. Klarast lyser dock Samantha Morton som gör underverk som den missanpassade prekognitiva flickan Agatha.

Den bästa och roligaste scenen i filmen utspelar sig när Cruise besöker Peter Stormares sjaskiga och knäppa ögonklinik. Hur bisarrt är det inte att höra Caroline Lagerfelt börja sjunga Små grodorna, och Stormare ropa ”Torka arslet och kom ut!”? Han spelar över som Dr. Solomon, men det ger filmen humor och karaktär.

Slutet blir tyvärr lite väl sentimentalt på sina ställen, men inte till det överflöd som Spielberg har prutat in i tidigare filmer. Historien tappar även fart de sista tjugo minuterna, och det gör att helhetsintrycket av filmen blir sämre. Men icke att förtrösta. Detta kan vara sommarens höjdpunkt på bio. En film som jag har stark lust att se igen – en film jag vill ha i min samling.

Betyg 8

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *