Musik i mörker

|

Ingmar Bergmans karriär såg mörk ut efter den fatala floppen med Skepp till Indialand (1947). Hans dagar som filmregissör var räknade. Producenten Lorens Marmstedt hade köpt filmrätten till en roman av Dagmar Edqvist och skickade över boken till Bergman med den taktfulla påpekelsen att en liten framgång inte skulle sitta helt fel. Bergman läste romanen och storknade, men det här var enda chansen han skulle få. Musik i mörker blev Bergmans fjärde film i egen regi och en chans att slå tillbaka mot kritikernas bild av honom som en regissör av svåra filmer. ”Nu gällde det för mig att stoppa dämonerna i en gammal säck. Här skulle jag inte få någon användning för dem.” uttryckte han det själv som och satte sig ut med inga andra ambitioner än att göra en underhållande film. Handlingen i sig är också ett högst konventionellt drama som i sann Hollywood anda bjuder på ett happy ending, men med en konstnärs hand har det blivit mycket mer än så. Redan i den inledande minuten skapas en laddning som ofrånkomligen visar på en regissör med ett sinne för filmkonst som vet hur man klipper ett montage så att största möjliga spänning ingjuts i bilderna. Han fångar oss direkt!
Handlingen följer överklass sonen Bengt Vyldeke, en värnpliktig pianist som nästan förlorar livet under en skjutövning. Efter en inre kamp för livet vaknar han upp i sjuksängen och upptäcker till sin fasa att han har förlorat sin syn. Han förlorar sin flickvän, hamnar i förtvivlan och i sin kamp mot sin egen bitterhet och självförakt hittar han tjänsteflickan Ingrid, som med värme och tillgivenhet leder honom bokstavligt och bildligt talat mot ett ljus i mörkret.

Även om demonerna håller sig på armlängdsavstånd är det svårt att inte känna igen många av de ämnen som Bergman så gärna vidrör kring; död, livets mening, religion och människans desperation när han gestaltar Bengts inre och yttre kamp. Utan den cynism vi är vana vid bjuds vi på en ömhet där kärleken övervinner de smärtor livet kan bjuda på. Framförallt är det genom realistiskt skådespeleri, som kan inget annat kan beskrivas som överlägset, som filmen inte gräver sin egen grav som lättavfärdad melodram. Birger Malmsten spelar excellent som den blinde Bengt vars inre värme lyser igenom den bitterhet och förakt som byggts upp mot livet. ”Min bästa chans är ingen chans” är hans nya motto där han helt enkelt bara vill existera, inget mer tävlande eller besvikelser.
Mai Zetterling var i daningen på sitt internationella genombrott. Hennes naturliga person vars känslor lätt lyser igenom blir vackert mot Malmstens mörkt introverta värme.
Den tjuvaktige pojken Evert spelades av den då 23-årige Rune Andréasson, skaparen av seriefigurerna Bamse och Pellefant, medan John Elfström, allas vår käre Åsa-Nisse, skymtar förbi i en liten med viktig roll.

Även om de sociala aspekterna hålls ifrån kärnan så är de genomgående påtagliga i bondeflickan Ingrids önskan att utbilda sig och Bengts bitterhet mot både det medlidande han får och det förakt han möter från Bengt Eklunds vänstersocialist.
Redan innan sin tid med Sven Nykvist ser vi ett foto som kraftigt osar tysk expressionism med fokus på mörker och långa skuggor som kastas över stad och rum. Ett suggestivt medel att dra oss in i Bengts värld. Bergman är inte heller rädd att göra filmen till sin egen med en inledning som hörsammar de impressionistiska bildmontage som vi senare skulle få se i filmer som Persona (1966). Bristen på tårdrypande sentimentalitet ger filmen en pondus som en mindre begåvad regissör säkerligen skulle misshandlat till banala proportioner. Om inte annat visar filmen en konstnär i uppdagande med en inspirerande bildberättelse som inte bara är intressant för en Bergman-fantast. Själv har han i senare intervjuer kallat den för ”en liten töntig film”. Skönt nog går det inte att hålla med den åldrande Fårö-regissören. Musik i mörker blev Bergmans första stora publikframgång men är framförallt en gedigen film som är lätt att ta till sig.

Betyg 8

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *