Några av de främsta skräckregissörerna genom tiderna, däribland Dario Argent, John Carpenter och Tobe Hooper, inbjöds att regissera varsitt avsnitt för tv-serien Masters of Horror, ett drömprojekt som producenten och regissören Mick Garris lyckats dra igenom. En av få regler som sattes på regissörerna, förutom att budgeten måste ligga runt miljonen dollar och inspelningen bara får ta tio dagar, var att avsnitten skulle klocka in på 60 minuter, något som Don Coscarellis bidrag Incident on and Off a Mountain Road definitivt lider av. Faktum är att den bara är 49 minuter lång! Det går inte att stryka under stolen med att Coscarelli minst skulle ha behövt de där elva minuterna han inte använde. Incident är baserad på en novell av Joe R. Lansdale, en berättelse som Coscarelli själv erkänner var för kort för en hel långfilm.
Ellen är en gladlynt men skör kvinna som råkar hamna i en levande mardröm när hon får sladd mitt ute på en bergsväg. Incident växelklipper mellan hur hon försöker överleva från en seriemördare som härjar i skogarna och hur hon möter och senare gifter sig med överlevnadsfreaken Bruce som tvingar henne med allt större fanatism att lära sig hur man försvarar sig.
Vari bristen med episodens knappa speltid hittar man just i dessa två dubbla händelseförlopp. Man kan inte förstå varför Ellen faller för Bruce som redan under deras första dejt inte låter som den mest sunda personen att umgås med. Vi skulle ha behövt en bättre inblick i relationsuppbyggnaden mellan de två och åtminstone fått en scen där Bruce inte pladdrade på om överlevnad. Det gör inte karaktärerna eller relationen mindre intressanta, men den påverkan filmen vill ge blir desto sämre.
Bree Turner är annars bra i rollen som Ellen som efter sin mans hårda indoktrinering i försvarstänkande och tekniker plötsligt finner sig vara en kvinnlig hybrid av MacGuyver och Rambo. Tillika spelar Ethan Embry bra som Bruce, en skådis som slagit igenom i teen-flicks före och efter sekelskiftet. Även inhoppet av Angus Scrimm, känd från Coscarellis Phantasm-filmer är väl mottaget. Ett frågetecken står sig emellertid på John DeSantis som finns bakom sminket på seriemördaren Moonface. Eller kanske just på sminkningen i sig. Moonface porträtteras så over-the-top, inte bara hur han ser ut, men också iscensättningen av honom att det är nära på att stjälpa över på ren parodi.
Som i många av de andra episoderna ligger dessutom inte musiken i de bästa av klasser och är i bästa fall medioker. Med det sagt så har också avsnittets största brister räknats upp.
För när det kommer till kritan med Incident så är det ett väldigt lovande avsnitt som man känner kunnat bli ännu bättre om manuset getts lite mer kött på benen. Det är välklippt med snabba vändningar i storyn, det blir aldrig långtråkigt, atmosfären och scenografin ges båda tummen upp och ärligt talat så känns det härligt med den psykologiska kakan som avsnittet försöker bjuda på. På vilken och vems bekostnad lär man sig att överleva? Samtidigt som produktionsvärdet, agerandet och händelseförloppen levererar. Don Coscarelli är kanske inte den mest kända av skräckfilmsregissörer, men han har gjort de två sköna kultklassikerna The Beastmaster (1982) och Bubba Ho-Tep (2002) vilket absolut inte är fy skam. Här visar han på ett solitt avsnitt som jag med tanke på de restriktioner den gjorts i inte kan hålla mig från att ge ett bra betyg.
