Django kan slänga sig i väggen! Enzo G. Castellaris historia om halvblodsindianen Keoma är den sista stora film som pressades ur den älskvärda genren spaghetti western. Samtidigt är det dessutom en av de bästa med ett visuellt språk som får åskådaren att tappa hakan och ett soundtrack, med inspiration från Bob Dylan och Leonard Cohen, som får känslorna att röras om. Med ett undermåligt manus i handen var Castelleai tvungen att skriva om filmen dag för dag under inspelningen och valde då att hämta inspiration från alla sina förebilder i amerikansk, svensk och japansk film. Filmens öppningsscen lyser starkt av detta när den ensamme Keoma rider in i en ödslig stad där en gammal kringvandrande gumma stoppar honom. En gumma som vi snart märker kanske är ödet eller varför inte döden själv i egen hög person. Keoma återvänder till sin hemby för att möta upp med sin far, efter att ha slagits i amerikanska inbördeskriget, men upptäcker att mycket har hänt sen han begav sig. Pesten har slagit till i byn som nu styrs av sydstatsfolk ledda av den hänsynslöse Caldwell som till råga på allt har Keomas tre halvbröder på sin sida. Just som han trodde kriget var över kastas Keoma in i skärselden igen där våld vänds mot våld i en kamp för framtiden.
Franco Nero har aldrig varit såhär bra. För den som inte är vidare bevandrad i spaghetti western utan bara sett Sergio Leones mästerverk eller någon Hill & Spencer rulle så är det nog Neros lilla roll i Die Hard 2 som ni haft störst chans att se honom. Filmen är briljant regisserad av Castellari som skulpterar fram rollprestationer som faktiskt uttrycker karaktärernas känslor och överskuggar den sedvanliga dubbningen. Vissa röster och aktörer blir klart en aning plojiga men långt ifrån vad som är kutym för genren.
Handlingen i sig är knappast originell. Vi har sett det oräkneliga gånger tidigare. Utan det är hur Castellari genomför den som imponerar på mig. I ett intensivt bildspråk med klara arv från genreinnovatören Sam Peckinpah peppras det på med rafflande skottdueller i slow-motion som blir riktigt effektfulla. Överraskande är dessutom den tråd av övernaturlighet som genomsyrar Keoma.
Om ni lystrar till den ljussjungande darrande kvinnorösten så kommer ni att höra att sången berättar handlingen filmen igenom. Just sången har fått en hel del kritik men i min smak är den kritiken oförtjänt. För varje ny utveckling tar rösten ton igen och sjunger om händelserna och Keomas känslor. Stämningen blir lite väl mustig ibland men också ödesmättad och gripande. Fastän filmen lyckas undvika att lida av flera av genrens plattityder är det tillslut i tempot som den mest tar skada när det känns som att filmen bara blir en övning i stil över substans. Så mycket har inte Castellari att säga med sina Bergman inspirationer och långsamma pang pang scener men hans innovativa kameravinklar med läckert uttänkta scener är inget man tackar nej till. För trots att det ibland kan kännas lite mycket så gör flashbacksekvenserna, far och son-relationerna, den mystiska gumman tillsammans med musiken Keoma till en i mina ögon speciell spaghetti western som gav mig en högst trevlig överraskning. Sist får man inte glömma Carlo Pontis smutsiga estetik med den dammvinande staden som går i klass med de kulisser han byggde till Leones filmer.
Även om filmens stora internationella succé sprakade liv i ännu ett par försök i genren, alla floppar, så är det lätt att se Keoma som ett värdigt sista kapitel i en fascinerande genre. Castellari har som nutidens Tarantino tagit det han tyckt bäst om från sina idoler och gjort en av spaghetti westerns pärlor som man kan inte annat än bli imponerad av. En fullspäckad western historia med övernaturliga inslag som tåls att ses om.
