Filmkultur

Levande mål

Anekdoterna duggar oftast tätt när det kommer till produktioner av Roger Corman. Så även vad gäller Levande mål. En dag…

Anekdoterna duggar oftast tätt när det kommer till produktioner av Roger Corman. Så även vad gäller Levande mål. En dag får unge regiassistenten Peter Bogdanovich ett samtal från Corman. Denne erbjuder Peter att få göra en egen film, men på två villkor: Att använda Boris Karloff (Frankenstein, 1931) då han var i kontrakt med Corman och var skyldig honom två arbetsdagar, samt använda ca 20 minuter av Cormans tidigare film – Terror (1963) – där även Karloff var med. Peter tackade inte nej, men när det kom till vad filmen skulle handla om satt han fast. Under en manussession med sin fru hade han skämtat om att man borde börja filmen med att visa Terror för att sen tända lysena och se att man befinner sig i en salong där Boris Karloff sitter och kommenterar sin egen film. Sen erinrade han sig att en kollega nämnt att han borde göra en film om prickskytten Charles Whitman, som nåt år tidigare hade mördat sin familj och skjutit slumpvist utvalda människor med gevär. Om Peter göt samman de båda historierna så hade han sin film! Och så kom Levande mål till.
Den gamle skådespelaren Byron Orlok (Boris Karloff) väljer plötsligt att dra sig tillbaka från filmyrket eftersom hans viktorianska skräckfilmer inte kan stå sig mot vardagens skräckupplevelser. Vietnamveteranen och den typiske helylle amerikanen Bobby Thompson (Tim O’Kelly) bevisar hans tes genom att börja skjuta ned alla han får syn på. Snart så korsas dessa två olika människors vägar i en olidligt spännande klimax.

Bogdanovichs första film innehåller inte något musikspår alls. Allt vi får höra kommer antingen från omgivningen omkring, eller från någon radio eller tv-apparat. En väldigt suggestiv stämning byggs då upp av denna tystnad. Levande mål banade även väg för New Hollywood vågen, en jakt på mer realism i filmerna med skakigare kamera och inte lika mycket användning av trickfilmning – en influens från den europeiska konstfilmen. Bogdanovichs regi kan närmast kallas för metodisk. I långa lågmälda scener utför karaktärerna sina göromål. Efter den första riktiga actionscenen börjar mördaren metodiskt att städa upp, något som visas i lugn takt utan musik. På samma sätt är Laszlo Kovacs foto ofta lysande med den rörliga kameran som ger en närmare känsla av realism – ett drag som gör sig påkallande genom hela filmen.

Välkände regissören Samuel Fuller (Big Red One, 1980) gjorde en massiv omskrivning av manuset som han inte ville ha credit för utan gjorde det som en tjänst till Peter. Mycket av de vitsiga tilltagen i historien kan vi nog härröra till Fuller. Jag ler annars åt alla de härliga ”insider” skämten, där Karloff som i princip spelar sig själv, låts göra en sorts reflektion över sig själv och sin karriär. Detta blev hans sista stora roll, en bortgång från de klassiska viktorianska skräckfilmsroller som han blivit typecastad i. En värdig avslutning på en strålande karriär, fastän han kom att medverka i ett par usla rysare till innan han avled 81 år gammal.
Peter Bogdanovich spelar själv den unga regissören som försöker få Karloff att göra en sista film. Här blir det klart att han var ämnad för regiyrket snarare än att skådespela, när han gör den mest oävna rollen i denna annars någorlunda välspelade film. Bogdanovich agerande skulle ha passat utmärkt i en 50-tals film, men i denna realistiska thriller så känns karaktären malplacerad.

I sann Roger Corman anda spelades filmen in med liten budget. Corman investerade själv de 125,000 dollar Levande mål kostade att göra. Den svettiga upplösningen på drive-in bion tog 12 dagar att spela in, fastän Karloffs scener gjordes under en kväll. Totalt jobbade han fem hela dagar på filmen. Avslutningen sätter pricken över i:et på filmen, och hela cirkeln känns sluten. Måhända bryts de realistiska konventionerna en smula för att få fram det, men det ser jag som ett medvetet tilltag och passande för att få fram budskapet.
Filmen hade först svårt att släppas pga. morden på Robert Kennedy och Martin Luther King. Därför innehåller en del kopior fortfarande en kort prolog om fördelarna med vapenkontroll. Succén uteblev även, men startade Bogdanovich karriär som regissör – han skulle fortsätta med The Last Picture Show (1971) och Go’dag yxskaft (1972).

Den låga budgeten gör sig gällande i den skrala scenografin, som annars prytts med färgteman för att överensstämma med de olika karaktärernas sinneslag. Levande mål har en regi som inte än klarat att stå tillfullo på egna ben, och ett manus som kan tyckas en smula tunt. Tempot är dessutom relativt långsamt, vilket som helhet inte gör upplevelsen till en fullständig tillfredställare för förväntningarna. Med det sagt är Levande mål en förbisedd thriller av klass, som fastän sina törnar – som inte helt levt väl av tidens tand – borde lyftas fram. Ett väl utfört amatörhantverk det vill säga.

Betyg 8

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen