I en nu svunnen tid under några decennier i mitten av förra seklet när en filmgenre gjorde succé kunde ni ge er fan på att italienarna skulle höra lire-kassorna klirra och försöker kassera in på populariteten. Det kopierades, rippades, inspirerades, efterapades och ibland innoverades till den grad att när de var klara med genren så var den en utmärglad svältdränkt amöba utan liv eller hopp. Från 60-talet till 80-talets mitt kunde man genom att titta på vad italienarna spottade ur sig följa tidens strömningar: Sword and Sandal (Ben-Hur och Spartacus), Eurospy (James Bond) och Spaghetti Western (För en handfull dollar).
Italienska filmindustrin gjorde av Hollywood vad produktionsbolaget The Asylum gör idag med sina mockbusters – kassera in på trender. Budgeterna var lägre, dubbningarna obligatoriska och manusen som skrivna av femtonåringar. Idag klagar vi över hur många remakes och tama efterapningar som görs, då var det en hel filmindustri som levde på att kassera in på andras succéer. Idag gör sig Quentin Tarantino en karriär på att livnära sig på att göra homage-filmer.
Mest kända av de ovannämnda genrerna är självfallet Spaghetti Western med sitt omisskännliga namn. En genre som emellertid inte hade ett allmänt erkänt namn fram till för endast ett par år sedan var andra världskriget-filmerna som kasserade in på succéerna av filmer som Den längsta dagen, 12 fördömda män och Örnnästet. Att genren till slut fick ett namn som spred sig utöver några inhemska marknader är tack vare en redan namngiven man: Quentin Tarantino.
Under en Q&A-session som hölls och filmades till DVD-releasen av Enzo G. Castelleris krigsfilm Eagles over England förklarade Tarantino att genren efter många år äntligen fått sig ett namn – av japanerna, som kallade det för: Macaroni Combat. Castellari är förresten densamma regissör som gjorde en viss Macaroni Combat-film med titeln The Inglorious Bastards.
Med början i tidigt 60-tal och tjugo år framåt så gjorde italienarna krigsfilmer som framförallt utspelade under andra världskriget – i slutet av sin livsbana så förekom även Vietnam-historier. Det var ju viktigt att följa med tiden. ”Klassiker” inom Macaroni Combat, förutom de två filmerna av Castellari, kan nämnas titlar som Dirty Heroes, Desert Commandos, Battle Force och Djungelmassakern.
När namn på väldigt snäva genrers har myntats så har det ofta fått dra med olika variationer på exploitation: blaxploitation, nunsplotation, ozploitation och så vidare in infinitum. Jag omfamnar därför tillfullo att Macaroni Combat fortsätter pastafieringen som startades med Spaghetti Western och jag hoppas att det här nu blir en tradition i namngivande. Fantasin och nyfikenheten riktigt bubblar av vad som kan komma härnäst! Fettucini Horror? Tagliatelli Sci-Fi? Linguini Noir? Möjligheterna är oändliga, eller ja, i alla fall så länge pastan räcker.
