Innan jag föll in i skräckfilmsträsket som 16-åring och skapade en hemsida åt mina nya idoler – Peter Jackson, Sam Raimi och George A. Romero – så hade jag tre regissörer jag såg upp till: Steven Spielberg, Mel Brooks och Terry Gilliam. En av anledningarna till den senare var Brazil.
Brazil är en film som har förändrats varje gång jag sett om den, varje gång med äldre och nyare ögon. En av (ytterst!) få filmer jag gett fullpott med 10 av 10. En film jag frenetiskt letade efter soundtracket till när det fanns något som hette Napster. En film jag blev exalterad av att få veta enligt Terry Gilliam var den andra delen i en trilogi om fantasi och ålderdom, mellan Time Bandits (en film jag först inte gillade så mycket) och Baron Münchhausens äventyr (som jag fullkomligt älskade). En film jag upptäckte nya roliga detaljer i den 10:e gången jag såg om den.
Brazil är en perfekt filmisk dystopi om en värld full av byråkrati, ytlighet, storslagna drömmar och framförallt en jäkla massa rör.
