Åh, vad jag älskar dessa filmer som tar ett tidstypiskt fenomen och bygger en hel handling (nåja) på 90 minuter kring det. 80-talet var expert på det, och det här kommer inte vara den enda filmen på min lista som vittnar om fenomenet. Breakin’ eller ännu bättre, Breakdance the Movie som den också gått under namnet som, säger ju allt egentligen. Det här är en film om breakdance, inte bara det, det är filmen med stort F om breakdance.
Dansaren Kelly, eller Special K som är hennes streetnamn, träffar på de båda breakdansarna Ozone och Turbo och introduceras till vad riktig dans är för något. Ni vet, breakdance battles. Inte för att hon någonsin dansar något annat än jazz/modern dans filmen igenom.
Breakin’ är så härligt naiv och underhållande som bara en 80-talsfilm kunde vara. Man får aldrig riktig känslan av att något dåligt skulle kunna hända och den lilla handling som finns spelar inte så stor roll. Vad ska man dessutom med en handling till när man kan se Jean Claude van Damme som dansande statist i spandex!!
Filmen fick senare en uppföljare med den underbara titeln: Breakin’ 2: Electric Boogaloo.
Istället för en trailer länkar jag istället till en av de bästa dansscenerna genom tiderna. En kvast. Kraftwerk. Och en jäkla massa sköna moves. Åh, 80-talet…
