Mysteriet med det låsta rummet

|

Låt inte en av de bästa mordgåtefilmerna på senare år gå dig förbi. Den franska Mysteriet med det låsta rummet är en klassisk deckare med allt det bästa genren har att erbjuda; mord, spänning, mystik och romantik. Berättelsen skrevs redan 1907 av Gaston Leroux, samma man som skrev klassikern ”Fantomen på operan”. Sedan 1980-talet har mordgåtefilmen fått lämna plats åt de mer kallhjärtade polisutredningarna med brittiska seriemördare på den pittoreska landsbygden eller fingeravtrycksputsande storstadsamerikanare. En gammal hederlig whodunnit är därför mer än välkommet.
Mathilde sover i sitt rum, det gula rummet, med stängda fönster och låst dörr. Plötsligt hör hennes far och deras hushållerska ljudet av ett skott och Mathildes skrik. De rusar genast till undsättning. De är tvungna att bryta upp dörren för att komma in. Där ligger Mathilde medvetslös på golvet med strypmärken runt halsen. På väggen finns det blodiga avtryck, i övrigt finns där… absolut ingenting. Dörren var låst. Fönstret var stängt. Hur kunde detta ske..?

Mysteriet med det låsta rummet bjuder på ett flertal kvalitéer: skådespelarna är väldigt bra, miljön är typiskt pittoresk och enslig på gammalt hederlig Sherlock Holmes eller Hercules Poirot stuk, och manuset är välskrivet. Berättelsen är klart bra och underhållande, som i essens handlar om en journalist som försöker utsmarta en polisdetektiv genom att lösa ett, vad som tycks vara, olösligt brott. Filmen ger en härlig komisk touch som boken inte hade. Humorn vi lärde känna i Amelie från Montmartre (2001) tycks ha skrapat av sig en smula här och karaktärer som den klumpiga fotografen är en skön komisk motpol till kriminaldelen av filmen, och smälter bra in för att göra filmen välbalanserad. Alla karaktärerna lyckas göra sig unika, även om det inte görs vidare mycket karaktärsutveckling.
För oss som inte är någon koll på den franska filmmarknaden är det mest kända ansiktet Michael Lonsdale, den timida polisinspektören i Schakalen (1973) och eremiten med fascination för samurajer i Ronin (1998) för att inte nämna Bondskurken Hugo Drax i Moonraker (1979). Även om han gör en liten och rätt blygsam roll här så är det ett kul återseende.

Alla filmer har emellertid sina skönhetsfläckar dock. Handlingen slänger på oss en upplösning i bästa Sherlock Holmes manér, och visar där tydligast att filmen härrör från en litterär förlaga. Som ofta är i sådana fall tycks vissa händelseförlopp lite väl långsökta för att falla i smaken. När trådarna ska sys igen går det snabbt till och vi lämnas kanske mer hastigt än man skulle ha önskat. Visst blir det då en smula frustrerande om man som jag gillar att försöka gissa utgången av filmerna när jag ser dem. Ett par element kvarstår även med en aning frågetecken vid slutet som kunde ha knutits ihop bättre. Något som kan vara både bra eller dåligt för en film, beroende på vad man gillar att se. I slutändan är det nämligen bara en enda person som verkligen förstår allting är och tills han berättar för oss, är det bokstavligt talat omöjligt att veta. Vilket är både spännande och irriterande. För visst älskar man ändå när detektiven i slutet förklarar hur intrikat allt har gått till och allting blir klart för oss.

Allt detta känns ändå som ett mindre klavertramp i en film som är en glad överraskning. Mysteriet med det låsta rummet är en gammal hederlig mordgåta som dessutom inbjuder till härlig franskkufisk humor. Förvisso blir själva gåtan tämligen svår att knäcka men egentligen är det karaktärerna som är roliga att följa och att äntligen få en ny härlig whodunnit att sätta igång de små gråa cellerna med!
Historien om journalisten Rouletabille fortsatte i Le Parfum de la Dame en Noir (2005) som också är baserad på en bok av Gaston Leroux, även om den uppföljaren inte höll lika god kvalitet.

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.