Filmkultur

Once Upon A Time in Mexico

Så var det dags för Robert Rodriguez att avsluta sin pang-pangtrilogi, som började med regidebuten El Mariachi (en succé som…

Så var det dags för Robert Rodriguez att avsluta sin pang-pangtrilogi, som började med regidebuten El Mariachi (en succé som blev känd för sin dryga budget på femtiotusen dollar) och fortsatte med publiksuccén Desperado (med större budget och större stjärnor med mer våld). I Once upon a time Mexico så fortsätter El Mariachis våldsorgie, även denna gång spelad av Antonio Banderas från Desperado. Jag har sett Rodriguez som en jämlike med John Landis, då båda har en stor kärlek till film och har som vana att visa det i sina egna genom att leka med filmmediet och göra dem väldigt självironiska, vilket starkast visades i Desperado där det pangades på rejält i slow motion.

El Mariachi lever nu ett liv i skymundan, de flesta tror att han är död. Den korrupta CIA agenten Sands har dock planer för honom, som rekryterar El Mariachi för att skjuta general Marquez som jobbar för drogkungen Barrillo. En man som planerar att starta presidenten och själv ta makten.

För att börja med är Once upon a time in Mexico en extremt rörig historia. Rodriguez har själv, som det så fint uttrycks i förtexterna, ”Shot, Chopped and Scored”. Det vill säga, han har filmat, klippt och även komponerat musiken till filmen. Vilket märks tydligast i klippningen som är överöst av snabba klipp som knappast hjälper den redan röriga handlingen. Han trycker på med ett starkt gitarrplingande musikspår, tysta känsloladdade bilder och försöker göra Antonio Banderas scener så intensiva som möjligt utan att någon egentligen bryr sig. Vi vill bara se honom skjuta.

Som i de två första delarna är rullen en chans för Rodriguez att leka pang-pang med stor självdistans till actiongenren. I Desperado sköts missiler ur gitarrfodral, denna gång är det en eldkastare. Banderas skjuter på bovarna som flyger metervis genom luften. Av denna anledning finns det ett underhållningsvärde i filmen, för kul är det att se Banderas panga på, så som vi Desperado-kännare också förväntade oss.
Filmens riktiga behållning är emellertid Johnny Depps konspiratoriska CIA-agent. Såsom han gjorde i Pirates of the Caribbean lyfter han upp filmen ett par snäpp helt allena.

Till säkert mångas förvåning så hittar vi Enrique Iglesias i en mindre roll. Han må ha sin fars sångbegåvning i blodet men mycket till skådespelare är han inte. Nu känns han tyvärr nästan okej i jämförelse med hur Rodriguez sköter resten av ensemblen, för vad som försämrar historien är dess ovilja att koncentrera sig tillräckligt på en karaktär; i början tycks det närmast att Johnny Depp är huvudrollen i filmen (något vi i slutändan önskade var fallet.) Once upon a time in Mexico skulle ha fungerat bättre som en två timmars rulle, för i villervallan hamnar nu Mickey Rourke, Willem Defoe och Danny Tréjo (som alltid har en roll i Rodriguez filmer) som inte får någon vettig chans att skapa ett intryck.

Once upon a time in Mexico blev klar redan 2001 men då Rodriguez tagit på sig uppdraget att göra allt själv så drog det ut på tiden och releasen pushades fram ända till hösten 2003. Under den tiden hann han både med att filma och släppa Spy Kids 3-D på biograferna.

Snygga bilder, häftigt gitarrspel räcker knappast långt för att göra denna historia tillräckligt attraktiv. Premissen för en intressant historia finns, men i sin iver att göra en större och mer komplicerad saga lyckas Rodriguez endast skapa en stor röra. I slutändan räcker inte de häftiga actionsekvenserna och Johnny Depp för att nysta ut ett avslutande kapitel i en trilogi som säkerligen kommer minnas som en av de mer actionpackade och humoristiska. Once upon a time in Mexico var sämre än mina förväntningar, men samtidigt ser jag framåt på vad Robert Rodriguez härnäst hittar på.

Betyg 4

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen