Vad händer om vi uppdaterar Sherlock Holmes till modern tid, kallar honom för Daryl Zero och förvandlar Dr Watson till en missnöjd Ben Stiller? Något sådant måste Jake Kasdan (son till legendaren Lawrence Kasdan, ni vet han som skrev manusen till Empire Strikes Back och Indiana Jones) ha fått för sig när han 1998 skrev och regisserade The Zero Effect. Löst baserad på “En skandal i Böhmen” får vi följa “världens mest privata detektiv” I 90-talets Los Angeles och vet ni vad, det är grymt underhållande!
Daryl Zero (Bill Pullman) är en socialt handikappad misantrop som aldrig har direktkontakt med sina kunder utan låter alltiallon Steve Arlo (Ben Stiller) flänga omkring efter minsta vim. Eftersom Arlo är totalt ointresserad av att skriva om Daryl så får detektiven ta saken I egna händer och författa sin självbiografi – vilket gör att vi för en gångs skull hör “Sherlock” berätta istället för “Watson”.
Zero anlitas av miljonären Gregory Stark att ta reda på vem som utpressar honom och för en gångs skull tvingas Zero själv delta i utredningen där en mystisk kvinna snabbt visar sig vara huvudmisstänkt. Glömde jag nämna att filmen är baserad på Irene Adler-novellen?
Bill Pullman är inte den städade 90-talsversionen utan dammar av den galna Bill från 80-talets Ruthless People och Spaceballs och vi välkomnar honom tillbaka hjärtligt. En stor del av behållningen är buddy cop elementen mellan honom och den ovanligt seriösa straight man-agerande Ben Stiller. Inte bara är det en av fräschaste tagningarna av Sherlock Holmes men också allmänt en bra deckare.
I en perfekt blandning av humor, kufiskhet och thriller – för det är vad som funkar bäst med Sherlock Holmes (Utan glimten i ögat blir det oftast tämligen torrt och segtuggat) – är The Zero Effect en av de bästa filmatiseringarna som gjorts, utan att faktiskt ha Holmes som karaktär. Några år senare gjordes ett misslyckat försök att göra den som tv-serie med Alan Cumming. Fy skam.
