Stage Fright

|

Italienska slashergenren giallo hade sin guldålder under 1970-talet. En genre som kännetecknades av kraftigt teatrala och stiliserade visuella element och grafiska mord. Efter 80-talets inträde degenererade giallon snabbt i takt med att hela den italienska filmindustrin sköt i sank med sämre produktionsvärde och kvalitet när det kom till genrefilm. Mot slutet av decenniet var den så gott som död. Det var då en före detta regiassistent till Dario Argento fick chansen att göra sin egen långsfilmdebut och släppte Stage Fright, en av de allra sista stora giallofilmerna att tala om. Producerad av ökände Joe D’Amato, artistnamnet för Aristide Massaccesi, skriven av George Eastman (2019 – The New Barbarians) och med en budget ekvivalent med en miljon dollar lyckades Michele Soavi skapa något eget av en film som på papperet såg dömt ut att bli ännu en uttjatad italiensk skräckis som följer mordstråket till punkt och pricka.

Stage Fright utspelar sig på en teater där den arrogante regissören Peter ska sätta upp pjäsen “Nattugglan” om en uggleklädd mördare som yxar ihjäl sina offer. Men när en inspärrad massmördare, tillika skådespelare, lyckas fly från sitt sjukhus och infiltrera ensemblen, börjar repetitionerna bli lika blodiga som det skräckinjagande manuset påbjuder.

Det är en imponerad recensent som skriver detta. Stage Fright slår nämligen Argentos post-Tenebre karriär på fingrarna. Såhär bra har nämligen inte ens mästaren varit under de senaste 25 åren. I likhet med många italienska skräckfilmer så är det varken handling, karaktärer eller dialog som är värda att nämnas. Men det måste sägas att den överraskar genom ett bra manus som inte faller i alla gropar som man idogt sitter och väntar på. När teaterregissören ska förklara varför alla ska stanna kvar efter första mordet så kör han inte arroganttalet utan berättar ärligt att det är för att alla behöver tjäna pengar, inkluderat honom. Han behöver den här succén. Denna något oväntade twist på gammal skåpmat dyker då och då upp under resten av filmen, ända fram till det omtalade slutet.
Under tiden får vi se ett exceptionellt kameraarbete och välmottagna skrämseltaktiker. Som vanligt i den italienska skräckisen så är ju handlingen oftast endast en ursäkt för visuell akrobatik och uppfinningsrika våldsamma mord. Det mesta har vi ändå sett förut. Vilket är filmens stora brist: vi får inte tillräckligt med nytt för att känna oss helt tillfredsställda. 80-talssynth och rockslingor på soundtracket gör dock sitt för att pumpa upp adrenalinet och skapa stämningsfull atmosfär. Med en speltid på bara 87 minuter är det en kort med effektiv debut som visar en regissör i dagande. Soavi gick sedan vidare och regisserade kultklassikern Dellamorte Dellamore innan han plötsligt försvann från rampljuset. Regissören som försvann hade blivit tvungen att ta hand om ett sjukt barn, men efter flera års frånvaro återvände han till bioscenen med den kritikerrosade thrillern Arrivederci amore, ciao (2006). För den som vill ha en chans att se hur regissören ser ut så är det bara att kika på den unge polismannen i bilen som tycker han liknar James Dean.

Stage Fright är ett uppfriskande tillskott till slasher och giallogenren, något som inte är en liten bedrift 1987. Vad den saknar är originalitet i handlingen, något Soavi senare kom att finna med den sataniska The Sect och zombie-komedin Dellamorte Dellamore. Att mördaren bär en ugglemask gör därför inte så mycket för att höja betyget. Det gör emellertid en kompetent regi och ett skönt kliv bort från de tråkiga efterapningar vi vanligtvis får. Då är det läge att sätta den snällare kinden till. För vad den är så är Stage Fright en film som är väl värd en rekommendation för alla som känner att de vill ha koll på bra italiensk skräck.

Betyg 8

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.