År 1997 vinner Labourpartiet en jordskredsseger med den yngste premiärministern på ett århundrade i täten, Tony Blair. Bara ett par dagar senare dör prinsessan Diana i en bilolycka i Paris. Storbritannien och resten av världen sörjer henne till en grad som överraskar alla. Ilskan vänds mot kungahuset som har valt att hålla tyst. Nyinsatta Tony Blairs jobb blir att försöka medla mellan folkets krav på kungahusets deltagande och drottningens envishet att hålla det till en privat affär.
Stephen Frears är en aktörernas regissör som gärna låter karaktärer gå före dramatik. Genom att låta handlingen utspela sig under ca en vecka om en verklig händelse får han både en bra tidsram och drama på köpet.
Som vanligt är det svårt att separera vad som är fakta och vad som är fiktion i filmen. Många bakom-de-kungliga-murarna konversationer är självfallet fabricerade. Med skådespelare som spelar karikatyrkaraktärer som baserar sig på människor som utåt sig ter sig som karikatyrer blir problemet att det blir svårt att komma alla förutom Blair och Elizabeth inpå livet. Skådespelarna iklär sig emellertid dessa roller galant och alla gör sitt bästa för att göra dem till levande människor och inte bara tvådimensionella skal.
Precis som Paul Greengrass lyckas Frears göra en händelse vi alla vet hur den slutade intressant och medryckande. Berättandet är fängslande, även om du redan vet vad som ska hända, så blir du nyfiken på hur karaktärerna ska ta sig dit. Frears räddar kungahuset genom att aldrig låta sanningen vara svart eller vit. Det är den gråa ytan som Frears försöker visa där monarkin i Storbritannien huserar.
Fast kungligheterna kommer inte undan snällt i den här filmen. Prins Philip utmålas som okänslig och fördomsfull; Prins Charles som mjäkig och drottning Elizabeth II, briljant spelad av Helen Mirren, kommer av sig som reserverad och svår. Medan Tony Blair å sin sida, spelad övertygande av Michael Sheen, framställs som förnuftig och inte minst sympatisk. Hur Blairs syn på kungahuset förändras från det han blir vald till premiärminister till kulmen på Diana olyckans efterspel blir nästan lite väl skriven på näsan.
Att kungahuset inte blir så levande eller fängslande som hoppats gör sig tydligt att filmens höjdpunkter är de autentiska nyhetsklippen med/om Diana och efterspelet. Bara tio år har gått sedan det hände, men det är redan svårt att förstå vilken chock hennes död blev på världen i allmänhet och det brittiska folket i synnerhet.
Kärnan i historien är dock resan Tony Blair och Drottning Elizabeth II tar för att gå igenom händelsen. Med en överraskande humoristisk approach vänder Frears blickarna innanför Buckingham Palace, 10 Downing Street och Balmoral och tillbaka kommer en ruskigt välspelad historia som både är fascinerande men tyvärr också ofullständig. Då flera sidor av händelsen ska fram hamnar nästan alla förutom de tu i periferin. Men i slutändan är det en film om hur offentliga personer försöker göra det bästa för sitt land och sina familjer. The Queen är ingen Oscarvinnare men en ruskigt välgjord film som till min förvåning dessutom är underhållande.
