Red Westerns

Vad hade de tre diktatorerna Josef Stalin, Josip Broz Tito och Nicolae Ceauşescu gemensamt? De var alla fans av westernfilmer. Hur motsägelsefullt det än må låta så var den mest amerikanska av alla genrer ofantligt populär i det kommunistiska östblocket. Självklart var det inte Hollywoodproducerad vilda västern som publiken drogs till, den friheten hade de inte. Istället så skapade sovjeterna och deras ideologiskt allierade sina egna versioner – sina Red Westerns.

Ingen genre är så fundamentalt kopplad till amerikansk historia och identitet som westerns. Dess influens på internationell populärkultur går inte att ignorera. Under de tre första decennierna av 1900-talet så var nästan var tredje film som producerades i Hollywood en western. Kanske är det inte så konstigt då att de även spreds till det nybildade Sovjetunionen. Under sina första stapplande dagar så var USSR:s kulturella dörrar öppna för västerländska filmer vilket innebar att det på 20-talet visas en mångfald av amerikanska westerns på de sovjetiska biograferna.

Ryska filmmakare börjar snegla lite på pang pang-filmerna och 1923 har The Red Imps (Krasnye dyavolyata) premiär som blir en stor succé. Fast det är ju inte en faktisk vilda västern, det är ju fiendens kultur. Istället för sandblästrade salooner i Texas eller New Mexico så är handlingen placerad något närmare hemma, närmare sagt under inbördeskriget i Ryssland mellan 1917 och 1921. Det här skulle bli ett återkommande tema för Red Westerns.

Filmälskaren Josef Stalin

Lyckan är emellertid inte långvarig. På 30-talet stämplar den sovjetiska propagandan amerikanska westerns som motrevolutionära, hyllandes vita kolonialister och deras folkmord på indianer. Inget mer amerikanskt på bio! Officiellt åtminstone, för det finns en som fortfarande gillar att titta på cowboys, och kan det om han vill: Josef Stalin. Landets nya diktator är en rejäl filmälskare och ser på film nästan varje kväll. Westerns tillhör hans favoriter. Det är till och med han som föreslår att det ska produceras en rysk remake på John Fords The Lost Patrol (1934). Thirteen (Trinadtsat) släpps 1937 och kommer att bli en odödlig klassiker för generationer av sovjetiska män. Återigen inte en traditionell western, utan mer inspirerad av genrens tematik men med bolsjevikerna som hjältar.

Tyska indianer och sju som vågar livet

Det riktiga startskottet för östeuropeiska westerns sker 1962 när två helt skilda händelserna skapar rejäla ringar i vattnet. Det är nämligen året då ett gäng västtyska filmmakare tar sitt pick och pack till Jugoslavien för att göra den första filmatiseringen av Karl Mays böcker om indianen Winnetou. Josip Broz Tito, Jugoslaviens diktator, har inte bara gett Stalin kalla handen och öppnat upp landet till väst, han delar även ett intresse med ryssen: film. Även Tito konsumerar film varje dag hemma i sitt palats och välkomnar de västerländska producenterna med öppna armar. Skattet i Silversjön blir en gigantisk succé i hemlandet Västtyskland och får inte bara i sig massa uppföljare men får också kommunistiska Östtyskland att göra sina egna Indianerfilmer. Alla dessa filmer var riktiga westerns, utspelande sig i USA fast inspelade bakom järnridån.

Nio år innan detta hade Nikita Chrusjtjov manövrerat sig till positionen som Sovjetunionens ledare, ett drygt halvår efter Stalins död. I och med det började en period i landet som fick namnet ”tövädret” med en mer öppnare attityd mot omvärlden. År 1959 gjorde Nikita ett historiskt besök till USA där han bland annat åkte till Hollywood och träffade Frank Capra, Marilyn Monroe och Gary Cooper. En filmdeal skrivs då på som bland annat innebar att westernfilmen Sju vågade livet (The Magnificent Seven, 1960) skulle få distribueras i Sovjet.

1962 är året då westernrullen med Yul Brynner, Steve McQueen, Charles Bronson, James Coburn och många andra slutligen har premiär för ryssarna. Och de blir fullkomligt galna i den. Under två år tycks de aldrig tröttna på att se filmen. Biljetter är omöjliga att få tag på. Filmprojektorer sätts upp på arenor då biograferna inte kan möta efterfrågan. En hel generation klär ut sig som cowboys. Det här går självklart inte för sig för de kommunistiska partiledarna. Strax innan Nikita försvinner från makten så försvinner även Sju vågade livet från biograferna. Då har emellertid Östeuropa hunnit få skåda pang panget och de är sugna på mer.

Red Westerns vs Osterns

Red Westerns används generellt som ett paraplybegrepp för alla typer av westerns som producerades i Öst. Det finns emellertid de som, välförtjänt, skiljer dem åt som två olika genrer.

Red Westerns är namnet som används för de filmer som utspelar sig i den klassiska amerikanska vilda västern med cowboys och indianer. Fast istället för Grand Canyon eller Rio Grande så spelades de in i Jugoslavien eller Rumänien. Helt klassiska var de inte heller i handling, som i de östtyska filmerna med serben i Gojko Mitic i huvudrollen. Där var det indianerna som var hjältarna och de vita kapitalistiska amerikanerna skurkar. Eller så var filmerna parodier, som Lemonade Joe. En tjeckoslovakisk musikalkomedi som hade premiär 1964 och idag räknas som en nationalklenod i Tjeckien och ofta visas varje år vid nyår.

Lemonade Joe, en Red Western från Tjeckoslovakien (1964) — Lemonade Joe (Tjeckoslovakien, 1964)

De andra filmerna, som framförallt gjordes i Sovjetunionen, kallas istället för Osterns eller Easterns. Handlingen i Osterns tar inte så överraskande plats i Öst, därav namnet som är hämtat från tyskan, oftast på stäpperna eller i de asiatiska delarna av unionen. Nästan alltid utspelar de sig under den ryska revolution eller det efterföljande inbördeskriget. Rent filmiskt har de bara hämtat inspiration från de amerikanska västernfilmernas karaktäristik och konventioner.

Självklart var det ingen som officiellt kallade Osterns, eller majoriteten av Red Westerns för den delen, för just ”westerns”. De var ”heroiska äventyrsfilmer”. Kärt barn har emellertid många namn och efteråt har man inte kunnat låta bli att följa i traditionen att uppkalla en nationell westerngenre efter en maträtt. Efter de italienska spaghetti westerns så kom ju gazpacho westerns (Spanien), lingon westerns (Sverige), kartoffel westerns (Danmark), sauerkraut westerns (Väst & Östtyskland) och gulasch westerns (Ungern). Självklart kom därför också filmerna i Sovjetunionen att även kallas för: borsjtj westerns.

White Sun of the Desert

Dörren är återigen stängd för väst men det betyder inte att ryssarnas eget intresse för western dött ut. I slutet av 1960-talet bestämmer sig därför kommunistledarna för att tillåta de sovjetiska filmmakarna att producera sina egna versioner, för att fylla tomrummet efter Sju vågade livet. Det är till och med snarare än uppmaning. Så när manusförfattaren Valentin Ezhov sätter sig ned för att skriva så är hans uppgift att försöka göra en western som är bättre än amerikanerna, eller i alla fall inte sämre än dem!

Filmen Valentin skriver får namnet White Sun of the Desert och regisseras av Vladymir Motyl. När den har premiär 1970 så överskrider den alla förväntningar. Handlingen utspelar sig i dagens Turkmenistan i slutet av inbördeskriget och är därför en Ostern. Vi får följa den hemlängtande ryske soldaten Fedor Ivanovich Sukhov som beordras att vakta nio kvinnor i en öde by vid kusten till Kaspiska havet. Att förstå hur älskad filmen blir i Sovjetunionen och är än idag i Ryssland är svårt att greppa om man själv inte är ryss. Så populär blir den att repliker från filmen blir en del av vardagsspråket. En tradition startas som pågår än idag att ryska kosmonauter ser filmen innan de beger sig ut i rymden. Statyer har till och med rests i flertal städer i Ryssland och Ukraina som föreställer karaktärer från filmen. Ryssarna älskar verkligen White Sun of the Desert.

Red Westerns tappar fart

I efterdyningarna av White Sun of the Desert kom en uppsjö av olika typer av Red Westerns att produceras i Sovjetunionen och de övriga länderna i Östblocket. Redan några år innan hade Rumäniens nye diktator Nicolae Ceauşescu sneglat på Tito och Jugoslavien och inte velat vara sämre. Nicolae ville också visa sitt oberoende mot Sovjet och hade därför själv bjudit in filmproducenter att filma i sitt land genom att locka med vackra miljöer (och billig arbetskraft!) vilket lett till ett flertal rumänska westerns.

Red Westerns med cowboys och indianer började falla i kvalitet på 1970-talet men Osterns, tack vare succéerna i Sovjetunionen, drog miljoner till biosalongerna i ett par år till. Sedan kom 80-talet. Och westerns dog ut, hand i hand med de kommunistiska regimerna. Det är lätt att dra paralleller mellan genrens utdöende och Sovjetunionens söndrande men Östeuropa var inte ensamma om att tappa intresset för den sortens pang pang. Även i USA hade western fått se sig slagen av andra former av action med muskelknuttar som Stallone och Schwarzenegger. Till och med Clint Eastwood hade vid det här laget hängt upp hölstret och begett sig in i storstaden som Dirty Harry.

Undantag producerades, precis som i USA, men med tiden tog sig Red Westerns, precis som för alla andra internationella westerns förutom möjligtvis spaghetti westerns som även icke-cineaster känner till, allt mer rollen som en rolig filmhistorisk kuriosa. Vad som gör att Red Westerns sticker ut är att trots en järnbarriär som delade öst och väst i ett kallt krig kunde den inte hindra dem för att dela en kärlek till hjältar till häst, pistoldueller och äventyr. Westerns må vara den mest amerikanska av alla filmgenrer, men kärleken till den har alltid varit internationell.

Lemonade Joe (Tjeckoslovakien, 1964)
The Sons of Great Bear (Östtyskland, 1966)
The Wind Blows Under Your Feet (Ungern, 1976)
The Oil, the Baby and the Transylvanians (Rumänien, 1981)
A Man from the Boulevard des Capucines (Sovjetunionen, 1987)

Osterns

The Burning Miles (Sovjetunionen, 1957)
Nobody Wanted to Die (Sovjetunionen/Litauen, 1966)
The Elusive Avengers (Sovjetunionen, 1967)
White Sun of the Desert (Sovjetunionen, 1970)
Dauria (Sovjetunionen, 1971)
The Red Poppies of Issyk-Kul (Sovjetunionen, 1972)
The Seventh Bullet (Sovjetunionen, 1972)
At Home among Strangers (Sovjetunionen, 1974)
The Bodyguard (Sovjetunionen, 1979)
The Sixth (Sovjetunionen, 1982)