Filmkultur

Rififi

När regissören Edward Dmytryk namngav Jules Dassin som en kommunist vilket orsakade att Dassin blev svartlistad i USA och tvingades…

När regissören Edward Dmytryk namngav Jules Dassin som en kommunist vilket orsakade att Dassin blev svartlistad i USA och tvingades fly till Frankrike gjorde han närmast filmvärlden en tjänst. I Frankrike gjorde nämligen Dassin en karriär som översteg den han någonsin haft i hemlandet. Framförallt gjorde han det stycke filmhistoria som Francois Truffaut kallade för den bästa film noir filmen han någonsin sett – Rififi. Dassin hävdar att det var hans svartlistning i USA som fick både honom och producenterna till att välja honom som regissör. Han behövde pengarna medan de såg honom som lämplig att regissera vad som var en väldigt känslig bok med tanke på problemen Frankrike hade i Afrika vid den tiden. Romanen som filmen är baserad på av Auguste Le Breton var skriven med kraftig slang och förutom att karaktärerna i boken var nordafrikaner så behandlades även ämnen som nekrofili. Dassin valde att förkorta historien och istället fokusera på själva inbrottet som egentligen endast var en negligerbar del av boken.

Den åldrande mästertjuven Tony (Jean Servais) vill inte återvända till sitt kriminella liv efter en vända i fängelset, men när hans flickvän dumpar honom för en annan gangster låter han sig övertalas till ett sista jobb. Tillsammans med tre kumpaner; hans unga skyddsling Jo, den skrytsamme italienaren Mario och Cesar en sentimental kassaskåpssprängare från Milano planerar Tony utförligt sin största kupp någonsin -att råna den mest övervakade juveleraren i Paris, som utmynnar i en av de mest berömda filmscenerna i historien

1955 blev Rififi den största succén i Frankrikes historia. Dess nakna våld och brott mot konventioner – såväl cineastiska som moraliska – gjorde att den totalförbjöds i flera länder. Sitt epitet som tidernas förmodligen mest inflytelserika kuppfilm är tack vare den 32 minuter långa inbrottssekvensen som spelas upp utan varken dialog eller musik! En magnifik och ofta efterapad nagelbitarscen som sätter nerverna på spänn och får dig att svettas. Tveklöst bland det bästa jag sett i thrillerväg som direkt sätter Rififi högt upp på listan över historiens bästa kriminalfilmer. Ett mästerligt stycke av spänning, regi och foto med en sådan utstuderad detaljrikedom att den fick mexikanska myndigheterna att dra filmen från biograferna efter att ett flertal inbrott begåtts användandes väldigt liknande metoder som de uppvisade i filmen. Även i Paris fick den klagomål för att den kunde användas som en introduktionsguide. Inte bara är den tekniskt imponerande, stötscenen visar också hur karaktärerna inte behöver ord för att utföra sina uppgifter. Visst förtjänar filmen också allt beröm för den scenen, men den är inte allt.

Jean Servais är underbar som Tony, en veteran kriminell som pratas omkull för att hjälpa unge vännen Jo (Carl Mohner) I ett riskfullt inbrott. Även Mohner är lika bra, inkluderat Dassin själv som den italienska kassaskåpsexperten Cesar. Jules Dassin fick själv axla rollen som Cesar när skådespelaren som anlitats mötte på problem med kontraktet precis innan inspelningsstart. Ödet för Cesar som är briljant spelad mellan Servais och Dassin, skrevs in för att reflektera klimatet i USA och dess svartlistningssituation.
Det franska slangordet ”Rififi” är löst definierad som en våldsam konflikt eller referens till andra macho män attityder bland kriminella i Paris.

Trots att den har över ett halvt sekel på nacken dryper den av en realism och rået som är överraskande. Dassins vägran att filma på vackra soliga dagar för att skapa en så mörk och dyster film som möjligt sätter sina spår på den grådaskiga stämningen. Samtidigt är det en vackert melankolisk karaktärsdrivande moralsaga som satte standarden för genren många år framåt.
Rififi är en stilbildande klassisk film noir som så många av sina genregelikar gjordes på en extremt låg budget. Truffaut överdrev inte med sina ofta citerade ovationer men trots ett välskrivet manus och en superb stötscen så är inte resten av filmen lika perfekt och är inte utan sina skönhetsfläckar. Samtidigt är det en film som växer på dig, men det initierande intrycket är en som är välvärd bästa regi priset på Cannes filmfestival 1955. En äkta heist-film som är ett ögonblick av sann filmmagi.

Betyg 8

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen