David Suchet som kommissarie Japp?! Vad är det här för en tipsy turvy film? Inte bara det så kallar skådespelaren själv sitt porträtt av polisen hans värsta i sin karriär. I så fall har han en rejäl lägsta nivå för hur konstigt det än är att se Hercule Poirot som Japp så gör Suchet ett förbaskat bra jobb gentemot Peter Ustinov. Sin brittiska kollega som under sent 70-tal och fram till slutet av 80-talet var den belgiske deckaren med de grå cellerna för massan.
Sex filmer gjorde Ustinov totalt som Poirot. Tre för bio och tre för TV. Thirteen at Dinner, eller rättare sagt Lord Edgwire Dies som är titeln den är mest känd som, var den första som producerades för TV och är överraskande bra. En av anledningarna är att de flyttat handlingen till nutid – det vill säga mitten av 80-talet. Något som sällan gjordes med Agatha Christies antites till Sherlock Holmes.
Även om handlingen förflyttades framåt i tiden så behöll de Poirot och hans lakej kapten Hastings som vandrande anakronismer. Filmen öppnar med inspelningen av en talk show där Poirot är bjuden som gäst tillsammans med en actionskådis. Själv har Poirot inte sett en film sedan Casablanca och verkar knappt ha koll på hur TV fungerar. Om det var av ren lathet från manusförfattaren eller om de helt enkelt inte vågade sig på att uppdatera karaktären också är svårt att veta men det hade varit intressant att se en moderniserad Poirot á la Sherlock.
Fay Dunaway, som fullkomligt njuter av att spela bimbo, är aktrisen Jane Wilkinson som anklagas för att ha mördat sin man Lord Edgwire och precis som vi är vana vid blir det många whodunnit-kast. Lord Edgwire Dies är inte en av de roligaste mordgåtorna men tack och lov har de kastat in rejält mycket humor. Speciellt Hastings är som ett vandrande naivt barn som någon sorts kompensation för alla hjärncellerna som Poirot ständigt upprepar att han använder. Peter Ustinov har definitivt sin charm men hans belgare stack aldrig ut.
Att behandla det som en tidsresefilm där Poirot och Hastings flugit fram i tiden skulle inte vara långt ifrån sanningen och helt ärligt så är det roligare att se den som så. Det är när filmen faller tillbaka i gamla mönster som man känner en aning träsmak. Hade de vridit upp humorn än mer så hade vi haft en klassiker. Thirteen at Dinner är fortfarande grymt bra för vad den är – en tv-film.